”Jag är på väg! Förlåt att det blev ännu senare.”
”Jag tänkte att du kunde stanna hemma, jag har en hel del kvar att göra själv så kan vi ta allt på onsdag i stället,”

Käraste kollega. Vid helt rätt tillfälle gav hon mig friheten att fortsätta gråta i fred. För gråter gör jag i dag. Tills ögonen svider och kinderna puffar röda.

Hela hösten har jag trampat i full fart men i dag tog det stopp. Förlusten av Olles moped värker i mig och blev katalysator för tillbakahållna tårar, tillbakatryckt ångest.

Vi har inte råd att köpa en ny moped. Vi har inte heller råd att köpa en begagnad. Ja, den är försäkrad men försäkringsbolaget avvaktar en månad för att se om den kommer tillbaka och självrisken är tre tusen.

Det värker och blicken suddas.