Trolsk dimma, snö, iskristaller. Vacker är den, måndagsmorgonen.

Men någonstans där tar det positiva slut. Ögonen svider och kroppen vill vrida sig i oro, vill fosterställning och gråt.

I dag. Får jag leta ihärdigt efter styrka som räcker till att klä på mig, köra till jobbet, ta mig ur bilen, in i kommunhuset, förbi receptionen, ner i källaren (förlåt – nedre plan) och in på expeditionen.

Ett. Steg. I. Taget.