…innan de fått uppleva stora mängder liv.

Den här rädslan, ångesten var stark när barnen var nya, när livet var nytt, när mamman var ny. Varje gång det kom ett nytt liv föddes en ny ångest. Små saker skrämde, blev farliga. Större projekt, som att köra bil längre än till byn, blev omöjliga att utföra. Men lyckan var större. Glädjen starkare och mammalivet det bästa jag levt.

Med åren har ångesten svalnat. Jag är starkare, mina små är starkare. Jag ser ju att livet vinner för det allra mesta. Men så ibland blir jag påmind om det svarta djupet.

Och tårarna fullkomligt sprutar. Jag snyter en hushållspappersrulle tom.

JAG ÄR SÅ JÄVLA RÄDD ATT MINA BARN SKA DÖ