Det jag skriver nu kan jag få komma att nedtryckt i halsen av mig själv om jag mår sämre senare i vår (och det brukar jag…).

Den här fasen av mående är den värsta. Jag hathathatar att må så här. Tillräckligt bra för att stå på benen. Tillräckligt bra för att prestera. Tillräckligt stabil för att kunna le trovärdigt och se dig i ögonen. Men det mullrar och svider. Illamåendet sväller, stiger, vill ut. Hittar ingen väg. Ångesten river, svettas, krampar, luras och vinner. Allt som inte är absoluta måsten blir berg att bestiga. Det går bra att klä på sig för att köra till ett möte. Det är ett helvete att byta om för att ge mig själv en halvtimmes yoga. Det går bra att fixa disken men är ett helvete att ens tänka på att vika tvätt. Jag vill bara gosa ner mig i en famn, blunda och glömma världen. Men kroppen är rastlös och ångesten vinner.

Ja, men vad jävla härligt, då!