Efter två veckor av lugnt jobb har det börjat surra i huvudet. Det går inte många minuter av tystnad innan tankarna springer kapplöpning i kaotiskt myller.

Allt som behöver göras hemma trängs med oro över skolstart för Kalle, längtan efter Olle, avsaknaden av tid med Sten, hans ständiga överbelastning av jobb, ekonomin som går ihop men bara på håret, och bara för att Sten jobbar så mycket.

Alla människor på föreläsningarna i torsdags vimlar omkring, vem vill att jag gör vad, när? Vad ska prioriteras och när är nästa möte? Vad krävs av mig på måndag, tisdag, onsdag..? Är jag tillräckligt kompetent, vet jag vad jag håller på med, hjälper jag de som bäst behöver mitt stöd? Kan jag göra mer, i så fall vad, hur, när?

Och så de där jobbigaste tankarna. De som alltid mullrar i bakgrunden. Duger jag? Har jag sagt något olämpligt idag? Orkar jag gå ur sängen i morgon också? När ska jag falla, när ska det rasa, när är det slut på fristen för den här gången?

Det här gör mig matt. Trött på obehaglig nivå. I fredags sov jag middag två gånger trots att jag sovit gott på nätterna. I dag sov jag i stället för att gå på invigning av ny skolbyggnad. Sedan sov jag en timme i husvagnen så snart kaffet var urdrucket.

Kanske flyr jag verkligheten när jag åker hit till havet. Kanske jag bara laddar de berömda batterierna. De som i mitt fall innehåller litium…

Hur som helst åker vi hem i morgon eftermiddag. Hem till hela Familjen. Och jag tänker bjuda mina fyra bästa vänner i livet på skolstartsmiddag i uterummet. Kanske kan det få tankarna att tystna för en stund.