Barndomens hjälte, han som gav Kalle hans namn, så klok, så liten, så rädd och modig. I dag är Skorpan min förebild.

I augusti, när jag fick inbjudan till den här utbildningen tänkte jag ”Å, vad spännande! Precis vad jag behöver. Äntligen en ordförandeutbildning som kan passa mig.” Jag tänkte ”Det blir härligt att komma i väg, en natt i Stockholm, tre dagar på Värmdö. Bara jag, inga andra krav än att göra så gott jag kan.”

Nu panikar hela mitt jag. Magen har lagt av helt, jag kaskadkräks med rumpan (too much information?), fjärilarna har förvandlats till Katla.

Det enda jag vill just nu är att samla familjen, låsa dörren inifrån och tokmysa. Kalle har ont i magen och jag är lätt hysterisk i tron att det är blindtarmen som spökar. Tänk om det blir illa och jag inte är här?

Jag oroar mig över taxiresan, tänk om jag måste akutbajsa? Och förra gången kom den förbeställda taxin så sent att jag med nöd och näppe hann med tåget. Jag oroar mig för att jag inte kom ihåg att boka djurfri plats på tåget, resan är beställd av en resebyrå så jag har inte valt platsen själv. Och ja, mitt förnuftiga jag inser att jag kan byta plats vid behov men min panik lyssnar så jävla dåligt.

Jag oroar mig så klart över packningen. Trots att jag vet att jag fått med mig de fem ombyten jag kommer att behöva, ett extra ombyte, cirka 100 trosor, mina mediciner och till och med ett nattlinne. Jag har en tygkasse med mysiga kudden med inbyggd huva så att jag kan skärma av mig på tåget. Jag har hörlurar, korsordstidning, pennor, anteckningsbok med jobbuppgifterna, laddare. Det bör ju rimligen inte gå någon nöd på mig men min panik lyssnar så jävla dåligt.

Ja, jag är rädd. Men jag gör det ändå. För jag vill inte vara en liten lort.