Somnade med ångest över den döda telefonen. Drömde om bajs och bebisar.

Vaknade till nyheten att Kalle inte fixat sitt nuvarande ämne. Hans ångest blev snabbt min.

Lyckades i ångestdimma hitta rätt länk OCH ett telefonnummer direkt till serviceavdelningen på Telenor (det är helt uppenbart att de inte vill att man ska använda garantin utan i stället betala självrisk). I andra änden av telefonnumret svarade direkt en trevlig kvinna som sade att jag kunde försöka få telefonen lagad på garantin. Formulär ifyllt och emballage skickas senast i morgon.

Trots framgången ströps jag nästan av ångesten. Nu hade jag inga ursäkter att inte resa mig och köra till Eslöv. För i natt bestämde jag mig minsann för att åka och simma för första gången på mer än ett år.

Någonstans här tog envisheten över. Nu jävlar skulle jag visa mig själv att jag klarar saker även när ångesten är som värst.

Och jag gjorde det. Jag körde till Eslöv. Jag köpte ett säsongskort med pensionärsrabatt, bytte om (jag fyller ut baddräkten mycket mer än sist…) och klev ner i vattnet.

Underbara, läkande vatten. En halvtimme långsam, yogisk simning i tom bassäng. En lisa för själen. Tankarna saktar ner och klarnar. Kroppen njuter. Lina hittar en stunds frid.

Sedan ska man ju duscha, klä på sig, köra hem också… Men. Jag gjorde det. Jag är fan bäst.