Jaha. Här ligger jag. Och här stannar jag.

Vad jag trodde: God frukost, betala räkningar, köra till Barsebäck. Mysa i skuggan, titta på folk, bada, bada, bada. En kväll i stillhet och skön ensamhet.

Hur det blev: Frukosten gjorde mig illamående, räkningarna gav mig ångest. Underläppen darrar och huvudet dunkar. Hopplöshet och tyngden av den matta kroppen tvingar ner mig i soffan. Fläkten på, persiennerna nere, omvärlden utestängd.

Hur gärna jag än vill sänka ner den här eländiga kroppen, själen i saltvatten och sol så får jag nog acceptera att nu är det stopp.

Stoppet som kommer med ledigheten.

I morgon ska jag vara hemma för att det är planerat och önskat. I dag är jag hemma för att kroppen bestämt det.