För femton år sedan väntade vi på Kalle. Vi väntade. Och väntade. Och vääääntade. Efter tre missfall var han extra efterlängtad och september var lika varm 1999 som den är i år. Efter tio dygn över tiden hade jag nästan gett upp hoppet om att på riktigt få en bebis. Tobias var här över helgen, och på söndagen spelade vi Monopol innan Sten körde hem honom till mamman. Jag minns att jag stod på stentrappan mot söder och tittade ut över landskapet den kvällen. Sten skulle jobba sju nätter med början på måndagskvällen. I den vackra septemberkvällen frågade jag universum om det verkligen var en bebis där i magen, och om det i så fall var möjligt att den kunde få komma ut innan Sten skulle gå på nattskiftet.

Sent på natten vaknade jag av att det knäppte konstigt i magen. Och, vänta lite…var det kanske en värk? Jag hade haft mer eller mindre smärtsamma sammandragningar länge och var sjukskriven sedan mitten av april, men det här kändes annorlunda. En timme låg jag kvar i sängen och bara njöt av att förlossningen var på g innan jag väckte Sten. Eftersom vi har en bit att köra till Lund, så ringde vi förlossningen när det var fem minuter mellan värkarna och fick veta att vi var välkomna in.

Bilresan minns jag som i ett vakuum. Den där märkliga känslan när man vet att hela ens liv är på väg att förändras medan världen omkring var totalt opåverkad. Kalle rörde sig otåligt i mig och värkarna blev allt starkare, men det var ju inget mot det som väntade…

Det blev epidural och korridorvandringar, bitmärken på Sten, lustgas och fnitter innan rummet fylldes av grönklädda människor som gjorde sig redo att dra ut min unge med tång. Då tog jag i för hela universum och vår förstfödde son såg dagens ljus, skrek och lades på mitt bröst. Ljuvligaste, ljuvligaste ögonblick. Ljuvligaste, ljuvligaste unge. Att bli mamma är det vackraste jag varit med om. Och jag har fått den fantastiska gåvan tre gånger om. Tack.