Det är på våren jag tvingas ta itu med bipolärdjävulen. År efter år. Inte bara på våren, men alltid på våren.

Det här grådasket jag famlar i nu, det jag hoppades kunna skriva av som pms, det tar så hårt av mina energireserver.

Att inte orka le.

Att inte känna glädje.

Inte känna förhoppningar, framtid, färger.

När solen blir ett hån och det är en seger att släpa runt dammsugaren i sovrummet.

När husvagnen som ska ställas på campingen nästa helg blir till ångest och krav, krav, krav.

När en dusch blir ett mentalt berg att bestiga.

Då vill jag vakna på andra sidan grådasket med en längtan till sommaren och ett befriande skratt till livet.