Han sade ”Jag hjälper dig att må bättre men jag blir aldrig din krycka”. Han sade ”Jag väntar på dig men inte alltför länge”. Han sade ”Jag vill vara din, alltid din men inte på bekostnad av mig själv”.

Sedan lät han mig virvla några varv till. Han lät mig avsluta sådant jag aldrig borde ha påbörjat. Han skrev om Dåren och whiskeyn medan han väntade. Han satt ensam i höstmörkret. Han satt i sin borg av murar som jag redan börjat rasera. Han var stolt, han var stark, han var modig och han bar det varmaste av hjärtan.

Vi visste redan efter några rader på en skärm att det borde bli Vi. Men hur? Hur skulle min maniska sommar i storstad och galenskap kunna övergå i stilla höst i den där borgen på den skånska åkerjorden?

Vi visste fort att vår kärlek skulle övervinna allt. En romantisk dröm, ett rosa jävla skimmer, en het, het längtan.

Det har gått 23 och ett halv år sedan den där hösten. Min längtan har en annan färg, hettan blossar upp men inte lika ofta. Lugnet har han lärt mig. Han hjälpte mig att må bättre men han blev aldrig min krycka. Vi står på egna ben i det som är vårt Vi.

Och vi älskar.

Bortom.