Frågan ”Vad är annorlunda i år?” återkommer i mitt huvud.

När semestern inte känns som den brukar. När havet lockar men inte lika högt. När friden inte vill infinna sig. Varken i Barsebäck eller hemma.

Så jag lyssnar på Cohen och känner efter.

Saknaden efter Kalle och Olle gnager tyst runt hjärtat. Men det räcker inte som förklaring.

Tom. Känner jag mig. Och ensam, även i sällskap.

Men värst. Är frånvaron av glädje.

Och där har vi det – en jävla smygdepression mitt i allt det sommarvackra.

Borde kanske sjukskriva mig en vecka. Gör det troligen inte. Bättre på att säga till andra än att lyssna på mina egna råd.

Så jag lutar mig tillbaka. Med blicken på horisonten och vågorna.

Och låter Cohens tröstande stämma fylla mig.

Självömkan viskar och vill ha uppmärksamhet. Den kan dö.