Det var senhöst i Stocholm. Jag bodde med min man Johan i en fyra med balkong på sjunde våningen med milsvid utsikt över det bergiga Tumba.

Jag var nybakad lärare, Johan urmakare. Vuxenlivet var i full gång.

Men inte mer präktigt än att vi skulle få besök över helgen av min bästis Malin och hennes Fredde och hans wing man.

En av kvällarna vankades konsert med Metallica och innan dess gjorde vi stan.

På Österlånggatan fanns en underbar, mystisk, rökelsedoftande butik. Mannen i kassan var den vackraste jag sett. En ursprungsamerikan med långt svartglänsande hår, ärrad kind och de visaste av ögon.

Under sommaren hade jag köpt ett spännande te i butiken, Dream Tea. Nu köpte jag ett paket till och ett knippe sandelträrökelse.

När jag skulle betala frågade mannen om jag druckit teet innan och jag svarade att ja, jag visste att det kunde kännas lite obehagligt men att jag älskade det.

Glada i hågen tog vi pendeln till Tumba och sedan klättrade vi de branta trapporna uppför Storvreten och upp i lägenheten.

Jag tände rökelse, startade en cd med panflöjtsmusik och vi gjorde oss i ordning för konserten.

I stället för mer traditonell förfest drack vi drömte och Malin och jag blev behagligt fnisshöga. Männen, däremot, blev livrädda när teet bråkade med musklerna i kinderna. Som vi skrattade!

Och så idag, när jag tände sandelträrökelse och startade panflötsmusik blev jag så sugen på det där teet. Jag vill sitta där igen med mina vänner och jag vill gå på konsert med Metallica igen.