Det känns som om jag behöver…gråta? Svälja hårt? Kräkas? Röra på mig? Fan, jag vet inte, men något måste jag göra.

Trycket över bröstet ökar, andningen blir tunn och forcerad.

En känsla av att huden vibrerar övergår snart i krypningar och klåda.

Jag vill riva mig. Klösa ångesten ur skinnet, ut kroppen, ur mitt jag.

Den här gången tog det mindre än en kvart att gå från mild hypomani till mörk ångest.

Jag är innerligt tacksam över att ha lärt mig så mycket om mig själv och min bipolära sjukdom att jag nu vet hur jag ska hantera situationen innan det spårar ur.

I natt väljer jag 100mg Alimemazin, en kram av Mannen och meditativ musik i högtalaren.