CJN

Han kallade sig Bad Moon Rising. Jag var *solpuss*. Han var 37 år och nationalekonom. Jag var 25, ny lärare och inne i mitt livs farligaste period. Han bodde i en liten tvåa precis söder om tullarna. Dit gick jag när jag törstade trygghet. Han rullade egna cigaretter utan filter och rynkade på näsan år mina Camel. Han klädde sig i urtvättade, mjuka, svarta T-shirts för det hade jag en gång sagt att jag gillade. Hans morgonhumör var tungt så han lät mig alltid sova tills han hade gått till jobbet i nystruken vit skjorta. På köksbordet lämnade han nymalet kaffe med grädde, kanel och ingefära, en tallrik yoghurt och en enda blomma. Den artikel han trodde jag skulle finna mest intressant ur morgonens DN låg uppslagen och askfatet var nydiskat. På kvällarna visade han mig filmer han ville diskutera. Alltid tyst under filmen. Alltid långa samtal efter. Vi älskade, alltid långsamt och varmt, i den smala sängen intill bokhyllan och när jag var fylld av trygghet puttade han mig försiktigt ut i stockholmslivet igen. Han fanns alltid där för ett telefonsamtal och när vi sågs nästa gång fyllde jag honom med glädje och liv av berättelser om de vilda äventyr jag levt sedan vi sågs senast. Han var min Bad Moon Rising, jag var en solpuss på besök.

Lämna en kommentar