Johan

Vi hade varit tillsammans i sju år, gifta i två. Tätt sammanbundna av den första stora kärleken och styrkan i att bli vuxna tillsammans. Vi bodde i ett litet hus från 1870, ett hus vi renoverat till ett mysigt gömställe i skuggan av en stor hägg. Där trädgården var full av fruktträd för överlevnad och de ljuvligaste pioner som doftade bittermandel. Med en jordkällare som var hem åt de märkligaste spindlar vi sett och en faluröd friggebod med vita knutar bjöd på morgonkaffe i sol på trappan. Mer än någon enstaka natt hade vi aldrig varit ifrån varandra den där vintern när jag reste till Chester för två veckor med engelskgruppen på lärarutbildningen. Utanför puben, intill hotellet, fanns en telefonkiosk och där stod jag varje kväll klockan sju för att ringa min älskade. Som jag längtade efter hans famn, hans riviga skäggstubb mot min kind. I Norrköping, en iskall kväll klev jag av flyget och där på parkeringen, väntade Han. När min klasskompis bil inte startade efter två veckors vinterparkering var Johan snabb att hjälpa henne igång. Men han bar sig lite underligt åt. Var femte minut ungefär stack han in huvudet i vår bil som stod på tomgång med radion på. Vår pärla den tvåfärgade Amazonen, mörkblå med vitt tak och vita däcksidor. Förklaringen fick jag när vi rullade ner för backarna mot Linköping. Johan vred upp ljudet på bilradion och log brett när nattradiorösten raspade ”Och här kommer en låt till en kvinna som varit bortrest i två veckor men nu äntligen är på väg hem. Från Johan till Lina – When a man loves a Woman”.

Lämna en kommentar