Långsamt, muttrande över värkiga fötter och rygg.

Men efter en stund kommer Susan och följer mig. Glädje och tårar. Saknad och sorg. Den här vägen har vi vandrat tillsammans så många gånger och jag är tacksam över hennes sällskap.

Ett sångsvanpar glider bara ett par meter intill mig och luften lovar vår.

Tack för orken. Nu kan jag andas lättare.