Tasha

Aldrig hade jag ens sett någon som Natasha Young från Boston, Lincolnshire. Svartfärgat kort hår, svarta trasiga, märkliga kläder, vitsminkad med svarta läppar och sotade ögon. Men där stod hon och väntade tillsammans med sin väna lilla mamma Jean när jag klev av färjan från Göteborg. Ett år yngre än mina fjorton, vilsen och stentuff. På dagarna klädd i skoluniform på den stora flickskolan. På kvällarna goth i parken. Tjuvrökande med de coolaste vänner någon kunde önska sig. Tre veckor i Boston med Tasha gav mig en ny syn på livet, en ny längtan, en vilja att visa mitt inre på utsidan. Men mer än så – Tasha gav mig goth-musiken. Det enda hon ville veta om Sverige innan hon följde med mig till det stora huset i Motala var ”Do they have any Smiths albums?”. Blandbandet hon gav mig (mest som ett hån mot min prydligflickafrånprydligasverigeimage) blev vägen in i en kärlek till musik jag aldrig känt innan. Här fanns röster, basgångar, ord, känslor som gick rätt in i mig. Tack, Tasha Young, för musiken. För de svarta kläderna. För möjligheten att inte vara som alla andra. Som jag behövde det!

Lämna en kommentar