Black Celebration Tour 1986

Du vet, de där åren när ens personlighet ska formas. De där viktiga, jobbiga åren när allt står på sin spets, när allt är på liv eller död och kärleken gör mer ont än gott. Ett av de åren var för mig 1986. Det hände mycket i världen det året. Olof Palme blev skjuten, Tjernobyl blev ett ett namn vi aldrig skulle glömma och Reagan och Gorbatjov hade stormöte på Island. Jag skulle komma att tillbringa sommaren i Boston, Lincolnshire och upptäcka goth-musiken. Men på våren hände något minst lika stort. Den 25 april klev vi på konsertbussen på busstorget i Motala för att kliva av den utanför Scandinavium några timmar senare. Det var jag och min bästis Vonca och killarna vi träffat på bussen. Vi hade sittplatser ganska nära scenen men kom att tillbringa det mesta av konserten dansande och hånglande i trappan ner till golvet. Jag var fjorton år vuxen, en lång liten tjej i åttiotalets trygghet. På scenen stod det ofattbart stora bandet Depeche Mode och de gav en show jag fullkomligt sög i mig. Musiken, röken, bilderna, instrumenten, de vackra männen. Allt i perfekt synk . En oförglömligt minne som med all säkerhet hjälpt till att forma den jag är i dag. Två år senare var vi tillbaka på Scandinavium, Depeche Mode, Vonca, nya busskillar och jag. Den gången levererades en ännu bättre, tajtare show. Nitzer Ebb som förband och Hammaren (”min” busskille) doftade röd Björn Borg. Hammaren fanns kvar i mitt liv några månader, Depeche gör det fortfarande.

Lämna en kommentar