Jag börjar nerifrån och går uppåt.

Båda hälsenorna ömsom värker, ömsom smärtar av knivar. Det gör mig halt och långsam. Och det gör att ena knät protesterar.

Ischiasnerven är lite i kläm och höger skinka tar den smällen.

Ländryggen har gjort ont i månader och värken gör mig stel och otymplig. Den tvingar mig att ligga ner mer än jag önskar.

Magen är ett helt kapitel för sig. Värst är de akuta diarréerna som tar en hel del frihet och trygghet från mig. Inte är det särskilt roligt att tvingas stanna bilen och bajsa i första bästa buske heller… För att klara av längre bilresor eller att t ex gå i affärer tar jag stoppade Imolpera. Med resultatet att jag tillbringar evigheter med att tömma tarmen dagarna efter. Allergisk/överkänslig mot laktos, vitlök, lök, senap, nötter, stenfrukter, banan, kiwi, kokos…….

Armarna värker vid minsta statiska uppgift. Händerna fungerar bara korta stunder och allt som kräver finmotorik är i det närmaste uteslutet. Ibland struntar jag i att händerna inte duger till. Härom veckan trimmade jag gräs i en kvart. Straffet för det var att händerna skakade i två dagar. Att tvingas hålla vattenglas med båda händerna och ändå knappt kunna dricka är inget kul. Särskilt inte på jobbmöten.

Sist men inte minst – huvudet. Återkommande migränanfall som trots medicinering ofta varar i tre dygn.

Och ovanpå allt – allergihelvetet. Värst är gräspollen och kvalster eftersom det är omöjligt att värja sig mot. Pälsdjursallergin hindrar mig socialt men det är inte lika tufft. Svårt däremot att förklara för hundägare att deras pälsklingars hälsningsslick ger mig kliande utslag i dagar.

Lägg bipolär sjukdom på allt ovan och och gå sedan en mil i mina skor innan du dömer.

Jag är inte ute efter sympati och tyckasyndom. Jag ville bara kräkas av mig efter en tuff vecka.

Mitt leende är (nästan) alltid äkta. Jag är en lycklig kvinna. I en trilskande kropp.