Hon lade oss på bänken som hon brukar, under badrocken så att vi inte skulle blåsa bort. Tillsammans, ihopsatta, trygga.

Sedan hörde vi henne plaska i vågorna en stund och snart lyftes barocken bort. Då brukar hon direkt ställa en fot på oss medan hon tar av sig baddräkten, men det måste hon ha glömt idag.

Det tog inte många sekunder innan vi flög genom luften i panik innan vi landade i vattnet. Vi kunde se att hon letade efter oss och så fort hon fick syn på oss ropade hon ”Vi ses på stranden!”.

På stranden? Hur skulle vi ta oss dit? Vi kan ju inte simma. Men vi höll krampaktigt i varandra men vågorna blev snart mindre och inte lika skrämmande.

Efter en stund hörde vi henne igen. ”Å, där är ni ju!” och snart vadade hon ut i vattnet och tog oss i sin famn.

Aldrig har vi varit så rädda. Aldrig har vi känt oss så älskade.

Innan vi var tillbaka på vår vanliga plats på tältgolvet tog hon till och med ett foto på oss.

Mvh foppatofflorna årgång 2012, eller var det 2013..?