Tjugofem år. Halva mitt liv. Har jag varit din. Du min.

Som Lundells Två gamla hundar sitter vi intill varandra kväll efter kväll. Stilla samtal om allt och inget. Du fixar med bokföringen, jag kör ett yogapass. Du hänger tvätt, jag tittar på serier. Vildingarna är inte lika vilda längre. Tre unga män som spränger våra hjärtan av stolthet och kärlek. Saknade i huset men alltid med oss i tanken.

Kärleken mellan oss är mogen, varm och stark. Du är fortfarande min kropps heta längtan, min själs älskade. Med dig vill jag vara. I minst tjugofem år till. I dag firar vi med bubbelvin, god mat och en hel massa sex. Livet. Är. Fint.

Eftersom vår Saga hade en riktigt romantisk början så här kommer två tidigare inlägg om 971009:

20170910:

Det kanske är precis så här tjugo år känns. Som två eller tvåhundra. Som tvåhundra och två på samma gång.

För visst har vi varit tillsammans alltid? För visst är det bara ett par år sedan jag såg dig första gången, där på andra sidan tröskeln till min fina lilla lägenhet i Södertälje?

Jag kom från ett vackert äktenskap med min ungdoms kärlek. Du kom som pappa till en sjuåring från ett trasigt äktenskap. Jag kom från mani och depression. Du kom från enslighet och självvald ensamhet. Jag kom från många. Du från färre.

Jag var eld. Du var vatten. Jag var galenskap, bländande ljus och svartaste mörker. Du var trygghet, visdom och stilla hetta. Jag var i själen brinnande och svag. I dig fanns svalka och styrka.

Du sade ”Jag blir inte din krycka”. Jag svarade ”Då får jag hitta egna ben att gå på”.

Hos varandra. I varandra. Fann vi det vi inte visste att vi hade sökt.

Du lät mig samla ihop resterna av mitt liv i storstad och mani. Du lät mig irra blint medan du väntade i oro och hopp.

Tiden stod still och rusade fram. Jag rusade fram och du stod still. Den nionde oktober läste du ”Sårad Ängel” och svarade. Den fjärde november klev jag över tröskeln till det som skulle bli vårt Paradis.

Vårt Paradis som välkomnat tre unika, fantastiska pojkar. Som sett min bästa vän komma och gå för att till slut lämna jorden. Som bjudit rum för släkt och kära vänner. Vårt Paradis där vi renoverat ett vardagsrum, förvandlat ett kök, bytt värmepanna, dränerat, byggt till sovrum, hall, toalett och uterum, fixat det snyggaste badrummet. Där en liten friggebod väntar på nästa gäst. Vårt Paradis vars trädgård är ett vilt kaos med sköna blickfång. Vårt Paradis där utsikten är evig, trygg och tröstande. Vårt Paradis. Vår borg. Vår plats på jorden. Den vi delar med varandra.

Du är min vän, min älskare, mitt pirr i magen, min längtan. Du är min trygghet, min famn, din kind mot min hand. Ibland blir du i mina ögon ful, i mitt hjärta en oro, i min mage en sten. Men jag vet att nästa gång jag verkligen ser dig kommer du att vara den vackraste igen. För sådan är vår kärlek.

Vår kärlek. Som ingen annan. Är du min.

20141009:

Det viktigaste datum i det liv jag lever i dag är dagens. Utan den nionde oktober nittiosju hade mitt liv sett totalt annorlunda ut. Hur det sett ut vet jag inte, men jag vet att jag inte suttit här om det inte vore för det som hände den dagen.

Efter en sommar i mani (mitt livs enda riktiga maniska episod där många galenskaper föddes ur manin som kontrollerade mig) och en längre tids sjukdom hade jag börjat jobba igen. Jag kände mig alltifrån välkommen tillbaka. Många var de broar jag bränt själv, många var de jag sårat och många var de som var avundsjuka på friheten de skymtade bakom min blick.

På pendeltåget hem från jobbet den nionde oktober, skrev jag följande:

Sårad Ängel

De tar själen ifrån mig.

De vill forma mig till någon jag inte orkar vara.

Du sade till mig:

”Inte ens änglar är osårbara.”

Mina vingar har förlorat kraft

och orkar inte längre lyfta mig

över vardagens grå asfalt.

Utan vingar.

Stängs min själ in.

En instängd själ.

Hos en sårad ängel.

Är ett lätt byte.

För en flock, som liksom ni,

styrs av Avundsjukans Demoner.

Utan vingar.

Utan själ.

Blir jag en formbar massa.

Gör det ni vill av mig!

Vad gör ni så den dag ni ser att det var

ängeln ni älskade?

När ängeln för länge sedan kvävts.

Av er vilja att stänga in henne.

Ser ni då?

Att den jag blivit inte längre skrämmer.

Mild

Vänlig

Tafatt

Välanpassad

Sökande

Förvirrad

Var det så ni ville ha mig?

Såg ni aldrig?

Skönheten hos den svarta ängeln.

Skönheten i den fria själens galenskap.

Lockades ni inte?

Av det mörkt spännande hos mig.

Var det inte det ni såg?

Och kallade Charm.

Så, varför denna besatta längtan att

omforma, ändra, förstöra, stänga in, kväva?

Har Demonerna ett så fast grepp om er?

(Varför lät ni dem komma er så nära?)

Sitter Ångest och Avund

och väntar på seger?

Det finns ett annat sätt.

Ett val.

Kväv inte den svarta ängelns själ.

Hindra Demonernas längtan innan de tar övertaget.

Följ ängelns skimrande vingslag.

Se hennes virvlande dans genom Livet.

Följ henne.

Låt er tjusas.

Låt er le.

Dansa med henne.

Och även ni.

Lär er älska Livet.

Med hopp / Lina-97

Dikten lade jag in på Passagen Debatt där jag skrivit många inlägg och även andra dikter innan. Jag fick gott om svar och kommentarer. Alla uppskattande och många riktigt fina. Men att av svaren stack ut. Det var Sten J eller Bohemen som han även kallade sig som skrev rakt in i min själ. Med en vän i andra änden av telefonen läste jag högt:

Demonernas namn är avundsjuka, girighet och egoism

Dessa demoner är starkare än livet, kanske också starkare än behovet av

frihet.

De kan aldrig tigas ihjäl, därtill är de för starka, däremot kan de hos

dig, hos mig, hos alla och envar bekämpas.

För din, för min, för allas vår skull, res dig, utmana demonerna, låt

dina vingar trotsa deras enfald.

Låt dig aldrig mera fjättras av deras bojor.

Låt dina sårade vingar stärka dig och påminna dig

Aldrig mer !!!

Tack Ängel

Framför en skärm någon annanstans i landet satt en man som förstod vad jag menade och kunde sätta fingret på det. Himmelsfröjd och svaga knän. Slå på trumman, nu börjar något stort!

Min dikt och Stens svar blev början på En Saga Sannare än Verkligheten. 

Den lever vi i än i dag. Sjutton år och tre Vildingar senare. Och även om det första årets helt vansinniga förälskelse lagt sig, så fladdrar ängelns vingar i mig när jag ser honom och allt jag vill är att vara honom nära. Sagan fortsätter. Och den är sannare än verkligheten.