Slutmålet skulle bli en överraskning. Det enda jag visste på morgonen var att Sten skulle köra mig till tåget vid tolv.

Och så sent som kvällen innan var det inga som helst problem. Men så vaknade jag i en pöl av novembersorg. För att försöka peppa mig att alls komma iväg fick jag be kollegan berätta hur planerna såg ut. Vi skulle fira min femtioårsdag och tacka av vår kassör och eftersom de vet att jag är en badare av rang hoppades jag att kallbadhuset stod på agendan. Det gjorde det.

Och som jag ville dit! Men i min ångestbubbla kändes det oöverstigligt. Människor på tåg, människor på buss, människor på badhus. Intryck och tunnelseende.

Så jag lade mitt huvud i Stens knä och lät tårarna trilla. Från att dagen innan ha varit en kompetent och kapabel kvinna var jag nu en mycket liten, sorgsen spillra.

Men jag vill ju inte vara en liten lort, så jag letade i mitt lejonhjärta och hittade en plan som kunde fungera.

Ett par timmar senare satt jag i bilen med en termosmugg med islatte, en hyfsat glad podd i högtalarna, och handduk, deo och rena trosor i en tygkasse.

Jag var på väg.

Timmarna på Ribersborg blev allt jag kunde önska och när jag kom hem var jag en hel kvinna igen.

Tack till er som gjorde min lördag så fin. Och tack till mig som inte gav upp.