Nyårsafton, nyårsdag, födelsedag.

Dagar för firande och reflektion och jag landar i känslan av att vara på rätt plats, i rätt liv. Här får jag virvla fritt och landa i en trygg famn. Här får jag vara trött, sliten, ångestfylld och mörk. Jag får visa mitt vackraste jag, mitt fulaste inre. Här blir min tunga kropp smekt och mitt minsta jag sett. Här finns plats för mitt stora skratt och mina tysta tårar.

Det finns något befriande i att inte längta bort. Att inte söka förändring, förbättring. Att känna att livet, så som som jag lever det, duger. Att jag duger.

När jag skriver det här blir klockan över midnatt och min födelsedag är här. Den ska firas med våffelfrukost och bad i sundet. Jag får träffa Ville och Kalle, prata med Olle och mina föräldrar.

Men först ska jag fortsätta njuta av att vara jag och sova gott på Zolpidem.