…och först nu känner jag att jag har sann kontakt med min kropp.

Jag har så länge jag kan minnas (och jag har många och mycket tidiga minnen) levt bara i mitt huvud. Kroppen har varit mest i vägen. Visst – jag har alltid älskat beröring och njutit av sex, men det beror nog delvis på att just beröring ger mig en uppfattning om var kroppen slutar. Jag var ett klumpigt barn som hatade gymnastiken i skolan och sommaren innan jag började ettan lyckades jag bryta vänsterarmen två gånger (ja, mina föräldrar var en hårsmån från soc-anmälan). Efter det har fötterna stukats fler gånger än vad som är rimligt, tår har brutits och båmärkena blivit många. Jag har aldrig, inte en enda gång i mitt liv, gjort en kullerbytta och jag lärde mig aldrig åka skridskor trots att det tränades en hel del där jag jag växte upp. Jag var ett klumpigt barn och jag är en klumpig vuxen.

I samband med bipolär-diagnosen behandlades jag med basal kroppskännedom. Det var rejält obehagligt. Plötsligt var jag tvungen att känna mina känslor på ett nytt sätt. I kroppen. Det blev första steget mot att flytta ut en del av mitt medvetande ut ur huvudet, ner i kroppen. Då var jag 38.

Efter flera år med yoga och ett år med meditationer kan jag nu äntligen säga att jag har sann kontakt med min kropp. Och det är så jävla gött!

Bättre sent än aldrig…

Namaste