I fjorton är har jag levt med diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Själva sjukdomen har jag levt med sedan tonåren. Min första hypomani minns jag som fladdrande fjärilsvingar. Med det jag kallade vårkänslor drog jag fram i småstaden, köpte rosor till alla jag tyckte om, blev hög av för mycket kaffe, drack öl med nya vänner och dansade med alla som ville. Min första depression dränkte jag i små skvättar vodka och stora doser av The Jesus and Mary Chain.

Min första och hittills enda maniska period varade i 4 månader sommaren 1997. Den kräver en hel bok om jag ska dela det jag minns.

Depressioner har kommit och gått genom åren men ingen har varit så djup att jag inte velat finnas till. Oftast räcker det med några dagar i mörker följt av ångest och självförakt. Hypomanier är numera mest som en motor i bröstet. En oro att det ska bli illa, att jag ska flaxa iväg uppåt, uppåt blandas med snabbt prat och mycket bus i blicken.

Det där att inte veta, att oroa sig för att inte komma ner igen, eller upp. Det är tillsammans med ångesten det värsta.

Jag tar mina mediciner trots att de gör mig jämngrå och platt. Det är priset jag betalar för att kunna vara mamma, kvinna, kollega.

Sjukdomen har lett till att jag inte har den ork jag skulle önska. Jag har svårt att vara i större sammanhang, går ytterst sällan på middagar eller fester. Att handla mat är så ångestladdat att jag undviker det så gott jag kan. Kan jag ha någon av mina trygga familjemedlemmar med mig så går det lättare. Konferenser, utbildningar, korta resor kräver noggranna förberedelser och flera dagars vila efteråt. Men tack vare sjukersättningen fungerar det.

Vem jag vore utan min bipolära sjukdom vet jag inte. Men det spelar ingen roll. Jag är Lina, ta mig som jag är eller välj bort mig.