Det började efter ett par veckors semester. Våren var utmanande men rolig och jag märkte nog inte att jag tog slut. Så jag drog till Stockholm med Olle och Ville. Winnerbäck och promenader, god mat och bättre sällskap. Sedan körde vi till Dalhalla, Kalle, Ville och jag. Avenged Sevenfold och glamping, en övernattning hos mormor och många mil i bilen.

När jag väl landat i lugnet kom den. Först smygande, sedan med forsande tårar och självhat. Depressionen som inte vill släppa taget.

Den syns inte om du inte vet vad du ska leta efter. Den hörs inte bakom skratt och humor. Men den känns.

Som en snara runt halsen, som en malande oro i magtrakten, som svettiga händer och och krypningar i armar och ben.

Den skapar hinder, ibland oöverstigliga. Den gör mig handlingsförlamad och orkeslös. Så orkeslös.

Så här sitter jag. I sommarvarm september. Och längtar efter lättare dagar.