Det började efter ett par veckors semester. Våren var utmanande men rolig och jag märkte nog inte att jag tog slut. Så jag drog till Stockholm med Olle och Ville. Winnerbäck och promenader, god mat och bättre sällskap. Sedan körde vi till Dalhalla, Kalle, Ville och jag. Avenged Sevenfold och glamping, en övernattning hos mormor och många mil i bilen. När jag väl landat i lugnet kom den. Först smygande, sedan med forsande tårar och självhat. Depressionen som inte vill släppa taget. Den syns inte om du inte vet vad du ska leta efter. Den hörs inte bakom skratt och … Fortsätt läsa Sommarvärme och depression

Jag ligger sömnlös igen. Solen gick upp för en halvtimme sedan, klockan är 05:35. För två timmar sedan smög jag ner och bredde mig ett par mackor. Så snart det började ljusna tog jag på mig sömnmasken, det är skönare att stirra på det svarta än att försöka blunda. Zolpidem-kartan skrattar åt mig från nattduksbordet. Eftersom jag somnade på Z natten till fredag prioriterade jag att skåla in Stens semesterdagar i cava framför sömnhjälpmedel. Om några timmar kör vi till Malmö för att rå om varandra på bästa sätt i några dygn. Jag hoppas hinna somna innan jag behöver vakna … Fortsätt läsa Hypomani på gott och ont

I fjorton är har jag levt med diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Själva sjukdomen har jag levt med sedan tonåren. Min första hypomani minns jag som fladdrande fjärilsvingar. Med det jag kallade vårkänslor drog jag fram i småstaden, köpte rosor till alla jag tyckte om, blev hög av för mycket kaffe, drack öl med nya vänner och dansade med alla som ville. Min första depression dränkte jag i små skvättar vodka och stora doser av The Jesus and Mary Chain. Min första och hittills enda maniska period varade i 4 månader sommaren 1997. Den kräver en hel bok om jag … Fortsätt läsa Bipolärdagen 30 mars