Jag är 51 år

…och först nu känner jag att jag har sann kontakt med min kropp. Jag har så länge jag kan minnas (och jag har många och mycket tidiga minnen) levt bara i mitt huvud. Kroppen har varit mest i vägen. Visst – jag har alltid älskat beröring och njutit av sex, men det beror nog delvis på att just beröring ger mig en uppfattning om var kroppen slutar. Jag var ett klumpigt barn som hatade gymnastiken i skolan och sommaren innan jag började ettan lyckades jag bryta vänsterarmen två gånger (ja, mina föräldrar var en hårsmån från soc-anmälan). Efter det har … Fortsätt läsa Jag är 51 år

2/1

Nyårsafton, nyårsdag, födelsedag. Dagar för firande och reflektion och jag landar i känslan av att vara på rätt plats, i rätt liv. Här får jag virvla fritt och landa i en trygg famn. Här får jag vara trött, sliten, ångestfylld och mörk. Jag får visa mitt vackraste jag, mitt fulaste inre. Här blir min tunga kropp smekt och mitt minsta jag sett. Här finns plats för mitt stora skratt och mina tysta tårar. Det finns något befriande i att inte längta bort. Att inte söka förändring, förbättring. Att känna att livet, så som som jag lever det, duger. Att jag … Fortsätt läsa 2/1