I morgon är det dags igen. Efter idogt (två dagar) tjatande och pratande med chef och alla jag fick tag i så fick jag till slut en läkartid på psykiatrimottagningen. Min sjukskrivning gick ut den sista februari och sedan dess har jag varit hemma på eget bevåg de 50% av min 50% tjänst det handlar om. Gårdagens plötsliga ångest är med säkerhet kopplad till detta läkarbesök. Dagen i dag har jag ägnat åt att andas. In. Och ut. In. Och ut. Nerverna knutar ihop sig i magtrakten och får tarmarna att krångla. Huvudvärken går inte att mota. Tunnelseende varvas med … Fortsätt läsa Jag vill ju bara få vara frisk, jag som alla andra

Gårdagens ångestattack kan närmast jämföras med vinterkräksjuka. Plötsligt finner man sig anfallen, angripen, sjuk. Och när det värsta är över infinner sig en matthet, en tom väntan på att orka leva igen. I dag befinner jag mig i ett tyst surrande vakuum. Att resa mig för att gå på toaletten blir oöverstigligt. Händerna på tangentbordet känns som tunga släggor. Ögonen är torra av tomt stirrande. Den här texten har tagit en kvart att skriva. Inte för att orden tar tid utan för att släggor skriver dåligt och svidande ögon inte orkar se. Dessutom krävs det en enorm viljestyrka för att … Fortsätt läsa Vinterkräk/vårångest

Som den berömda blixten från den förbannat klara himlen kom den. Ångesten från helvetet. Med ett strypgrepp, en varning om intryckt bröstkorg, darrningar i händer och ben och en ilsken irritation över allt och alla har den tagit mig i besittning. Min underläpp darrar samtidigt som jag vill skrika och slå sönder saker. Men trevlig söndagskväll då. Fortsätt läsa Men trevlig söndagskväll då