Aprilonsdag

Å, vad det har varit skönt med en riktig vilodag! Trots att Kalle inte kom iväg kunde jag somna om en liten stund efter att ha letat passtider i omgångar. Efter en lång frukost och ett bra samtal med Kalles mentor lyckades jag prestera hyfsat bra på motionscykeln och duschen efter var ljuvlig. Kalle hjälpte mig vika tvätt (när han är hemma från skolan har han i uppdrag att hjälpa mig med något den dagen) och jag fick en egen stund med Sten som inte kunnat jobba pga regn och hagelblask. Jag lyckades hitta en tid till passansökan även om … Fortsätt läsa Aprilonsdag

Det enda som oroar mig nu är E4:an

Efter idogt funderande och mycket hjälp av fb-vänner har jag nu bokat en tid för att ansöka om pass till Olle. Vi får köra ända till Värnamo (17 mil enkel resa) men jag slipper sitta varje morgon och hoppas på att få en av extratiderna i Malmö för att sedan släppa allt vi har för händer och rusa iväg. Nu vet jag att vi har en tid. Jag vet att passet hinner bli färdigt i tid innan resan och jag vet att jag klarar av att köra. Jag är ju faktiskt en superhjältinna. Men kul känns det ju inte… Fortsätt läsa Det enda som oroar mig nu är E4:an

Sjätte skoldagen i rad

Besvikelsen när Kalle säger ”Jag har migrän” ännu en morgon. I dag har jag skrikit och gormat på honom. Jag vet att jag borde låta bli. Men hur ska jag kunna bara se på när han kastar bort sitt liv? Jag kan inte berätta mer om hur allt är utan att hänga ut honom och det vill jag ju inte. Men jag kan lova att jag gör vad jag kan trots att jag är så nära. Så nära. Att lägga mig platt och ge upp. Fortsätt läsa Sjätte skoldagen i rad

Hur kan det vara tjugo år sedan?

I morse drömde jag att jag tillsammans med två vänner cyklade från pendeltågstationen i Tullinge. Vi cyklade upp för backen längs vattnet till Stendal där jag en gång bodde. Sedan vidare backen ner till Banslättsskolan. Med mina vänner som stöd gick jag in och letade rätt på fd kollegor som kanske kunde komma ihåg mig. Det var mycket omskakande. Mycket. Men när jag vaknar är det frasen ”Jag jobbade här för tjugo år sedan” som känns mest skakande. Fortsätt läsa Hur kan det vara tjugo år sedan?

När smärtan tar över

Jag kan inte hindra det. Det kommer från det djupaste djupet inom mig. Det börjar som en skakning. Tunnelseende. Fullt fokus på att överleva. Så tar det plats i hela mitt jag. Det tar över allt jag är, allt jag varit, allt jag vill vara. Vrålet. Skriket. Det är så starkt att mina egna öron värjer sig och svarar med ringningar. Jag vet att Kalle hör mig. Jag vet att ljudet är fruktansvärt obehagligt. Jag vet att jag borde gå undan. Gå ut. Springa till skogs. Men jag kommer inte längre än till köket. Sätter mig vid köksbordet, fortfarande gallskrikande … Fortsätt läsa När smärtan tar över

I did it

Jag gjorde det. Utan att gråta en enda gång. Genom duschen och på med rena kläder. Genom smärtan och på med masken. Och minsann. Efter ett tag kunde jag lätta på masken, rentav ta av den utan att tårarna kom. Stens familj är varma, fina människor med hjärtat på rätt ställe och i dag kom det lagom många för att jag skulle klara av det. Fem vuxna. Två nästan vuxna. En tonåring och två barn. Och så var vi bara fyra eftersom Olle är på Emporia. Fikat var uppskattat och det blev en trivsam stund i uppvärmt uterum. Nu har … Fortsätt läsa I did it