Hösten -99
Jag har sett mörkare novembermånader. Jag har sett ljusare. Det år Kalle föddes, var hösten mild och mjuk. Det allra finaste hade getts mig efter ett flertal missfall med åtföljande sorg. Den allra största lyckan vilade i min famn den hösten. Vi bodde i tresitssoffan av furu, Kalle och jag. Kalle med stor hunger, jag med silikontutte på bröstet och handduk över axeln, insvept i bebisdoft och bröstmjölkkräks. I tvåsitssoffan låg lilla Johanna med den svarta kalufsen och bredvid henne satt min nya, allra mest värdefulla vän i världen, Susan. När Kalle nöjde sig med ständigt ammande, krävde Johanna högljutt … Fortsätt läsa Hösten -99
