Ett, tu
…så var tre arbetsdagar avklarade. Hej hopp gummiplopp vad jag är bra! I morgon jobbar jag hemifrån. Då kan jag varva jobb med korta promenader för ryggen och lite hemmapyssel. Fortsätt läsa Ett, tu
Etikett: bipolär
Så klart
Så vaknar jag i ett aningen mer stabilt psyke.Då skriker ryggen ONT!Jag når inte ner att knyta mina egna skor.Hur ska jag kunna hjälpa barnen i förskolan? JIPPI som fan. Fortsätt läsa Så klart
En. Dag. I. Taget.
När jag gick och lade mig igår kväll var det med en känsla av att behöva sjukskriva mig några dagar. Men jag fick sovmorgon och lyckades genomföra ett snällt yogapass innan det var dags att köra till byn. Det blev jobb. Det blev tupplur så fort jag kom hem. Och nu är det soffhäng som gäller. En dag avklarad. Fortsätt läsa En. Dag. I. Taget.
Grå själ
Grå onsdag.Tröttheten sväljer mig.Lämnar bara tvivel, oro och självförakt. Fortsätt läsa Grå själ
Men hur?
Jag behöver v.e.r.k.l.i.g.e.n komma igång med simningen igen! Nu har jag så ont i ryggen att jag inte kan sova framåt morgonen. När jag väl går ur sängen kan jag knappt gå. Även när jag suttit en kort stund har jag svårt att resa mig och stapplar mig fram tills musklerna vaknat en smula. Sitter jag en längre stund förvandlas hela jag till en värkande, knastrande hundraåring. Men när motivationen knappt räcker till att vara vaken, hur fan ska en komma iväg och simma efter eller före jobbet?? Fortsätt läsa Men hur?
Jag är så jävla rädd att mina barn ska dö
…innan de fått uppleva stora mängder liv. Den här rädslan, ångesten var stark när barnen var nya, när livet var nytt, när mamman var ny. Varje gång det kom ett nytt liv föddes en ny ångest. Små saker skrämde, blev farliga. Större projekt, som att köra bil längre än till byn, blev omöjliga att utföra. Men lyckan var större. Glädjen starkare och mammalivet det bästa jag levt. Med åren har ångesten svalnat. Jag är starkare, mina små är starkare. Jag ser ju att livet vinner för det allra mesta. Men så ibland blir jag påmind om det svarta djupet. Och … Fortsätt läsa Jag är så jävla rädd att mina barn ska dö
Kanske mot bättre vetande?
I dag ska vi ha ombudsträff. Fyra intensiva timmar. Hela styrelsen är med och håller i dagen men som ordförande har jag svårt att inte ta på mig ansvaret för att det blir bra. Jag är väl förberedd. Mina kollegor är väl förberedda. Ombuden är en finfin grupp. Men. Ni vet. Magen. Sju sekunders varning räcker inte riktigt när man står framför en grupp och pratar. Men. Ni vet. Bipphelvetet. Ostadig som alltid den här tiden på året. Svajar. Faller, stiger om vartannat. Men. Ni vet? Självföraktet. Men DET kan hoppa och sätta sig. Nu kör jag! Fortsätt läsa Kanske mot bättre vetande?
Men jag gör det
Trolsk dimma, snö, iskristaller. Vacker är den, måndagsmorgonen. Men någonstans där tar det positiva slut. Ögonen svider och kroppen vill vrida sig i oro, vill fosterställning och gråt. I dag. Får jag leta ihärdigt efter styrka som räcker till att klä på mig, köra till jobbet, ta mig ur bilen, in i kommunhuset, förbi receptionen, ner i källaren (förlåt – nedre plan) och in på expeditionen. Ett. Steg. I. Taget. Fortsätt läsa Men jag gör det
På 15e våningen
Sitter i ett fönster och tittar ut över södra Malmö. Konferensen börjar efter lunch om två minuter. Jag sitter kvar en stund. Magen krånglar och intrycken har varit alltför många under förmiddagen. Fortsätt läsa På 15e våningen
Trött och på väg neråt eller bara trött?
Nattens obehagliga drömmar kanske var en varning. Det undermedvetna som ser mörkret komma. Trots en bra dag med fint umgänge, god mat och en hel del skratt sitter jag nu i soffan med en kuslig känsla av nedåtgående. På en rutschkana som jag inte kan kliva av kämpar jag mot hastigheten med fötterna mot kanten. Och jag hoppas att det bara är trötthet. Fortsätt läsa Trött och på väg neråt eller bara trött?
Solpuss - bortom molnen 