Etikett: bipolär

Lämna en kommentar

Man ser det man vill se…

bortommolnen

Apropå att jag sitter här utan semester. Jag har lusläst semesterlagen så sent som i våras för att kunna hjälpa en medlem men jag har ju inte letat efter detta innan. Suck. Semesterlönegrundande frånvaro 17 § Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande när det gäller ledighet på grund av sjukdom, om frånvaron under intjänandeåret inte överstiger 180 dagar, eller om frånvaron beror på arbetsskada. I sådan frånvaroperiod inräknas även dagar när arbetstagaren inte skulle ha utfört arbete. Frånvaron upphör att vara semesterlönegrundande då arbetstagaren varit helt eller delvis frånvarande från arbetet under ett helt intjänandeår, utan längre avbrott i frånvaron än fjorton … Fortsätt läsa Man ser det man vill se…

Lämna en kommentar

Fan fan fan

bortommolnen

Eftersom jag var sjukskriven under hela intjänandeåret 2016 har jag inga semesterdagar. Jo en. För att jag var sjuk under semestern förra året. Och några sparade från en sommar då jag var heltidssjuk. Chefen beviljade ju fem veckors semester så nu har jag två val vad jag kunnat lista ut. Antingen är jag ledig som planerat men det dras 1,4 timme per timme precis som vid tjänstledighet. Och obetalda semesterdagar har man bara 25 oavsett ålder. Eller så går jag tillbaka i tjänst. Antingen i morgon typ eller efter att ha tagit ut de sista dagarna. Om jag tar ut … Fortsätt läsa Fan fan fan

Lämna en kommentar

Det gick den här gången med

bortommolnen

Jag var en nanometer ifrån att trycka på nuskiterjagidethärochsjukskrivermigenvecka-knappen. Men efter en lång kram från en tröstande son drog jag ett djupt, skälvande andetag, snöt mig och torkade tårarna. Reste mig än en gång. Efter fyra timmar med mina goa kollegor kunde jag köra hem i ett skönt trött lugn. Här hemma väntade kärlek och skör frid. Andas långsammare. I morgon en ny dag. Fortsätt läsa Det gick den här gången med

Lämna en kommentar

Så gick jag sönder igen

bortommolnen

Det klirrar tyst när bitarna av mig trillar mot golvet. Det dunsar tungt när själens spillra landar. Jag ser mig. Försöker nå mig. Trasig. Det finns kraft men vart tog den vägen? Vem tröstar mig när ingen hör tysta skrik? Jag går längs gången i växthuset. Trasig trampar jag på bitarna av mig själv. Ler ansträngt. Pratar för högt. Desperata blickar på blommorna. Blommorna. Alla blommor. De som brukar ge mig glädje och frid hånskrattar. Hur ska jag ta mig ut? Hur jag komma hem? Hur ska jag hitta alla bitar av mig här bland blommor, vattenslangar och människor? Fortsätt läsa Så gick jag sönder igen

Lämna en kommentar

Jag irrar omkring i ett tyst eko

bortommolnen

Tom. Det är nog det bästa ordet för att beskriva mig just nu. Jag irrar omkring i ett tyst eko. Saker blir gjorda. Städat badrummet, betalat räkningar, vattnat blommor, tupplurat, tömt köksbordet, fixat disken, tinat lax, burit upp tvätt… Men allt utförs med tom blick och tyst sinne. Det är så tyst där mina tankar brukar vara att jag nästan blir rädd. Måtte detta tillstånd kunna sovas bort för i morgon har jag viktigt jobb att sköta. Och så här mycket tystnad kan inte vara bra. Fortsätt läsa Jag irrar omkring i ett tyst eko

Lämna en kommentar

Läskigt möte – check

bortommolnen

M är i dag en mycket förvirrad och rentav en smula orolig psykiater. Tisdagar 13-14 har hon telefontid men i dag var tiden bokad för återbesök. När hon väl fixat över telefonen till en sekreterare och ska hämta sitt återbesök sitter inte mindre än fem personer i väntrumsgruppen och hon kan inte ens se sin patient bakom alla andra. ”Finns Lina här?” frågar hon tveksamt, varpå alla fem reser sig och följer efter henne in i det lilla rummet. Ängsligt undrar hon vad alla gör där medan de intar alla stolarna och ser lite uppfordrande på henne. ”Vad är meningen … Fortsätt läsa Läskigt möte – check

Lämna en kommentar

Vad driver er att vilja umgås? Jag minns inte hur det känns att vilja vara med andra än familjen mer än korta stunder

bortommolnen

I kväll har vi terminsavslutning med styrelsen och våra arbetsplats- och skyddsombud. Jag önskar så att jag kunde se fram emot det men i stället för att känna glädje och förväntan känner jag mest ångest och obehag. Jag som egentligen tillhör den sociala typen… Jag sitter i min uterumssoffa och försöker mig på ett leende men det blir bara en stel grimas. Hoppas att jag lyckas bättre om en timme. För att öka chansen att jag kommer iväg har jag lovar att köra två av ombuden så nu är det bara att gilla läget. På med något snäppet finare än … Fortsätt läsa Vad driver er att vilja umgås? Jag minns inte hur det känns att vilja vara med andra än familjen mer än korta stunder