Så folkskygg. Vårdcentralen med Kalle. Hu. Människor. Ta bort dem. ICA med Kalle och Ville. Hu. Människor. Ta bort dem. Barnen min sköld. Ångesten hög. Har inte landat än, två timmar senare. Kan inte föreställa mig att jobba men tror inte att jag har möjlighet att bli sjukskriven mer än jag redan är. Så i morgon blir det jobb. Det är ju ”bara” två timmar… Fortsätt läsa Går det så går det

Jag tog mig till sist ur sängen helt. Nu vimsar jag mest omkring. Ångesten över att Kalle är hemma även i dag står som en hotande kräkning i kroppen trots att jag försöker tänka att i dag är bara en dag. En dag i taget. Så jag satte mig vid en målarbok, fortsatt lyssnande på ljudboken där de jagar både zombier, vampyrer och utomjordingar. Färglade några löv. Började svettas. Tog en kort, kall dusch. Fixade kaffe. Satte mig igen. Glömde kaffet. Reste mig oroligt. Kom ihåg kaffet. Kollade jobbmejlen. Glömde kaffet. Skriver ett inlägg i bloggen. Kanske ska jag nu … Fortsätt läsa Min irrande själ

Febern har lagt sig. Men kroppen är ledsen och själen är tung. Efter en tids skönt uppvarvat läge verkar det vara dags att landa. Och eftersom jag är en allt- eller ingetperson så landar jag hårt. Tårarna stiger. Ögonlocken bränner. Underläppen darrar. Jag längtar efter en kram men vill inte att du rör mig. Fortsätt läsa Med darrande underläpp

Så har jag då träffat den tredje i den till synes aldrig sinande raden av hyrläkare. En trevlig äldre kvinna som säkert kan sina saker men hon vet ju inte ett enda skit om mig. Så när hon säger att det vore bra för mig att jobba mer kan jag riktigt se hur bra det skulle se ut i hennes statistik. Jag kan däremot inte se vad hon grundar uttalandet på. Alla som träffat mig vet väl att jag kan se nästan hur redig ut som helst och samtidigt må som trampade vindruvor. Alla som någonsin suttit framför läkare nummer … Fortsätt läsa Att tvingas blotta sig för en främling

Jag kommer inte till ro.Tankarna rusar. Kroppen ålar omkring i sängen.Ögonen stirrar utan att se.15 mg Sobril gör inte mer verkan än en tesked kamomillte. Welcome to Hypomania. Fortsätt läsa Sobril och sprattlande ben

Jag hatar. Hatar. Listor. Men oj, så mycket min ångest minskar när jag har en väl genomtänkt lista att följa! Så nu sitter jag och knappar in en lista i ordbehandlingsprogrammet. Vad som står på den? Det är min hemlighet än så länge. Fortsätt läsa Listor på ont och gott

Och man har bipolär sjukdom med lätt för att hamna i hypomani. Då har man två val. Eller, vad vet jag om alla andra bippar. JAG har två val i det läget. Antingen skuttar jag glatt vidare i tillvaron. Fortsätter städa/planera/virra omkring/starta projekt/tänka tusen tankar på en gång. För att gå upp ännu mer i varv. För att bli som en duracellkanin på koffein. Spruta idéer/dansa genom livet/stråla och kvittra. Och sedan rasa. Rakt ner. Djupt. Utan skyddsnät. Eller så lägger jag mig på soffan ändå. Tvingar mig att andas lugnt om så bara vart tionde andetag. Försöker fokusera på … Fortsätt läsa När man är för uppvarvarvad för en tupplur

…och den vägrar klinga av helt. Har en stark känsla att den inte blir veckans enda. Skolstart – jag hatar dig. Fortsätt läsa Veckans första panikattack