Det behövs inte mycket för att knuffa mig bortom orken. I dag var det telefonstrulsom blev avrtyckare. Satt i bilen när vårdcentralen ringde tillbaka. Gjorde fel när jag skulle svara. Samtalet bortkopplat. Plats 20 i kö när jag ringer tillbaka. Det blir ingen läkartid till Ville i dag. Det blir bara tårar och tappad lust till allt. Fortsätt läsa Nu sitter jag här igen
Som en smäll på käften. En stör i magen. Ett hugg i sidan. Illamående och tunnelseende. Inte ett sätt att avsluta helgen på som jag kan rekommendera. Men boken är tröstande skön. Fortsätt läsa Kvällsångesten har anlänt
Trots att jag jobbat hemifrån idag så blev det så mycket intryck att surret i huvudet gaddat ihop sig till susningar och ringande i öronen. Jag kan inte alls fokusera på ljudboken. Underbart. Verkligen. Lägg till oro, depp och ångest så blir svaret Sobril. Fortsätt läsa Länge leve rätt medicin vid rätt tillfälle
Det här med solen… Man kan ju tro att någon som i snart tjugo år haft nicket Solpuss skulle älska solen men så enkelt är det ju knappast. Jag älskar solen som idé och fenomen men är inte fullt så kärleksfull mot verkligheten. Ljuset är starkt och ilsket. Värme får min kropp att ånga av ångest och annan skit. Värst av allt är alla jävla krav som följer med soleländet när man är svensk. Vända näsan mot solen så fort den tittar fram, få soleksem på två sekunder, inte tåla solkrämen Undvika skugga när solen ääääntligen är här Brun, man … Fortsätt läsa Solpuss i skuggan
Paniken byggde sakta upp i mataffären. Ökade när Olle ringde för att fråga om han fick åka till Kågeröd. Blommade ut fullt när jag missförstod Ville. Halvvägs hem kom tårarna och illamåendet. Nu kan jag inte sluta gråta och jag orkar inte gå in. Tack och lov så är Kalle hemma och packar upp maten. Fortsätt läsa Och så tar det bara stopp
…äta…borsta tänderna…vara vaken…ha ögonen öppna för de svider så…svälja för halsen har fått stryk…jobba…träffa människor utanför familjen…vara vuxen…vara sjuk Fortsätt läsa Jag vill inte
Jag kan inte hindra det. Det kommer från det djupaste djupet inom mig. Det börjar som en skakning. Tunnelseende. Fullt fokus på att överleva. Så tar det plats i hela mitt jag. Det tar över allt jag är, allt jag varit, allt jag vill vara. Vrålet. Skriket. Det är så starkt att mina egna öron värjer sig och svarar med ringningar. Jag vet att Kalle hör mig. Jag vet att ljudet är fruktansvärt obehagligt. Jag vet att jag borde gå undan. Gå ut. Springa till skogs. Men jag kommer inte längre än till köket. Sätter mig vid köksbordet, fortfarande gallskrikande … Fortsätt läsa När smärtan tar över
Det är söndag förmiddag och tårarna är tillbaka. Jag fick en dag dags frist. En dags glädje. Den ska jag vårda ömt i mitt minne, i mina sinnen. För i dag är en ny dag i tårar. I dag är det kalas och masken på. Men först – lång frukost framför Mr Selfridge. Fortsätt läsa Det bränner i näsan och kittlar i ögonvrårna
Det blev en märklig dag, det här. Mitt i alla tårar var det dags att göra Villes födelsedagsutflykt. Och som vanligt – är jag ledsen blir alla andra på mer eller mindre dåligt humör. Men för Villes skull samlade jag ihop mig och vi lyckades få en fin kväll tillsammans hela familjen. Först sköt vi på blåblinkande västar i 40 minuter, sedan blev det middag på Novas restaurangtorg. Väl hemma drog tårarna igång ett nytt race. Det enda jag kan göra nu är att hoppas på en gladare morgondag. Fortsätt läsa Tårar och Laserdome
”Har du tid och ork…kan jag ringa dig här på Messenger?” NEEEEJ!!!! Jag gråter ju så snoret rinner. Lämna mig i fred. Jag orkar inte finnas i något sammanhang. Men jag svarade ja och fick en lång, fin stund med en bloggläsare och vän. Hon torkade mina tårar med sin förståelse, sin empati. Tack, finaste. I dag gjorde du mig till människa igen. Fortsätt läsa Glad att jag släppte in er i min smärta
Solpuss - bortom molnen 