Jag får fortsätta vara trött ett tag till

Januari: Fel på skölkörtelvärden.Februari: Remiss från psykiatrin till vårdcentralen.Mars: Jag kollar vart remissen tagit vägen.Apil: Läkarbesök. Läkarbesök där läkaren frågade tusen och en fråga om min bipolära sjukdom för att när jag pratar om den allt förgörande Tröttheten säga ”Jag tar bara hand om det somatiska, det andra får ju psykiatrin ta.”. Sedan en snabb koll av halsen och ny provtagning. Tack för i dag. Tack för inget. Tack. Så. Jävla. Mycket. För. Inget. Värst av allt – jag tror att han blev underhållen av min bipolära historia, varför skulle jag annars tillbringa tjugo minuter med att dra den?!?!?! VA??? Fortsätt läsa Jag får fortsätta vara trött ett tag till

Sex år är ganska lång tid, ändå

Det har gått sex år nu. Sex år sedan jag fick min diagnos bipolär sjukdom typ 2. I sex år har jag vetat det jag ända sedan tonåren misstänkt. I sex år har jag medicinerat med litium (och senare även andra stämningsstabiliserande mediciner). I sex år har jag varit en liten smula mer som andra. Topparna är kapade, dalarna är ifyllda. Den farliga manin har inte fått fäste sedan den maniska period jag levde i 1997. Hypomanin knackar på ibland, men motas av beordrad vila och lugn. När jag känner motorn snurra igång, slutar jag dricka kaffe och går till … Fortsätt läsa Sex år är ganska lång tid, ändå

I morgon kanske blir en mindre dålig dag

Det har varit en tuff vecka i Paradiset Rävetofta hittills. Allt jag kan göra just nu är att hoppas att natten blir god för oss alla och att vi vaknar gott i morgon bitti. Vi ska köra hemifrån lite tidigare än vanligt för att hinna lämna Ville innan vi kör vidare till Lund. Båda tonåringarna har tid hos barnspecialisterna. När jag bad om intilliggande tider var de väldigt tillmötesgående och det var inga problem alls. För mig betyder det SÅ mycket. Det blir lättare att ta sig dit utan att det krockar med jobb. Det blir en i stället för … Fortsätt läsa I morgon kanske blir en mindre dålig dag

Tjugo tulpaner i komposten

Den här spröda skönheten hittade jag på Bauhaus för ett par veckor sedan. Hon har stått i skuggan av tjugo tulpaner, men i dag kom hon fram i det bleka ljuset. I dag bränner jag doftolja mot bättre vetande. Jag blir så allergisk, men jag behövde verkligen tröst. Mina två tröst-alternativ var te och doftolja eller whiskey och bensodiazepiner. Då får man ta en släng av klåda. Fortsätt läsa Tjugo tulpaner i komposten

Jag vill, men det är på håret att jag kan

I år är det svårare än på många år. Min kropp VÄGRAR ställa om sig till sommartid trots att jag kämpar med att hålla rutiner efter klockan och inte viljan. Detta leder till att jag mår sämre psykiskt än jag gjort på flera veckor. Jag är liten. Jag är skör. Jag har svårt att hålla inne tårarna. Mina ben skakar av nervositet inför dagens arbetsplatsbesök. Skakande ben är inget vidare när man ska prata inför folk så jag får hålla mig i bakgrunden om jag alls ska klara av uppdraget. Och klara av det ska jag. För jag vill jobba. … Fortsätt läsa Jag vill, men det är på håret att jag kan

Saknar

Bekämpar ångest med färgpennor, Winnerbäck och marängbagare Olof som sällskap. Lyssnar på texterna och saknar mig själv. Jag saknar den jag är utan medicinerna. Det är svårare att virvla fritt över gräset, i sanden, i vattnet när medicinerna lägger lock på det vilda. Jag saknar mig. Fortsätt läsa Saknar

Nej. Jag höll inte ihop.

Hittade Ville utanför affären. Handlade. Länge. Hämtade Olle. Körde hem. Så långt, allt väl. Kom hem. Konflikt kring uppackning av mat. Psykbrott. Skrikmatch. Panik. Tårar. Svett och skakningar. Fosterläge under en filt. Lämna mig. Låt mig vara. Barnen på sina rum. Bakom stängda dörrar. Vana vid detta. Hanterar det på sina egna sätt. Hanterar det själva. För jag är inte där. Jag är en förlorare under en filt. En timme senare. Förlåt. Fan. Fortsätt läsa Nej. Jag höll inte ihop.