Jag vet att jag är på gränsen av min förmåga när paniken hittar mig mitt i lugnet. Väntar på Ville utanför skolan och han kommer inte. Jag får handsvett, tårarna bränner, andningen är grund. Panik. Över ingenting. Jag lär ju snart hitta honom. Men först. Panik. Fortsätt läsa På gränsen
Om du bara visste, kära ordförandekollega. Efter blott två timmars konferens är jag helt, totalt väck. Slut. Halvdöd. Det surrar i huvudet och allt jag vill är att gråta i fred. I stället för att följa med och äta god lunch köpte jag en kaffe och satte mig på tåget hemåt. Känner mig misslyckad och onödig. Hoppas en lur på soffan kan få mig att uppskatta det faktum att jag i alla fall orkade två timmar. Hoppas också på ny styrka så att jag kan polisanmäla gårdagens händelse. Det är inte bara lätt att vara människa. Fortsätt läsa "Det här var väl inte så betungande?"
Det är finfin uppladdning inför eftermiddagens jobb. Men först ska jag förbereda makaronipudding och hämta ut psykofarmaka (det ordet). Tjo! Fortsätt läsa Kaffe i uterummet
Den här dagen kan ses som ett misslyckande. En onödig dag där inget blev gjort. En dag i dimma. Eller så kan den ses som en lyckad dag av vila. En nödvändig dag där jag fick ladda de berömda batterierna. Men fortfarande – en dag i dimma. Nu är det snart dags att ställa tillbaka klockorna. Nu är det snart underbar vårdagjämning. Nu är den tid på året även jag längtar efter. Men jag hör till de som lider av vårtrötthet. Jag blir alltid extra trött när ljuset återvänder. Vissa år blir tröttheten till depression och det är alltid på … Fortsätt läsa Vårtött
Jag ligger i fosterställning på vardagsrumsmattan. Från köket kommer ljuden av två killar som bakar. Det är så tröstande. Sakta, sakta fylls hålet i mig med värme igen. Stilla rinner tårarna. Heta som skam. Men jag försöker att inte skämmas. Olle hörde mina okontrollerade skrik av sorg, smärta, frustration och ensamhet. Jag vill inte att barnen ska se mig så. Men jag kan inte alltid skydda dem. Kan inte skydda mig själv från Olles blick när han kommer för att trösta. Hans närvaro lugnar mig och när han ser att jag inte kommer att skrika igen, lämnar han mig. Paniken … Fortsätt läsa Där, i den värsta stunden, bor galenskapen
…i en pöl av tårar. Fy fan vad jag är trött på den här jävla osynliga skitsjukdomen!!! Nu ska jag köra och veckohandla. Men kul. Fortsätt läsa Ilskan har landat…
I dag har det ledsna satt sig i kroppen rent fysiskt. Fötterna värker upp i benen, den onda fingerleden bultar och nacken är så stel och gör så ont att jag knappt kan köra bil. Jag låter kroppen vila från träning och gläder mig åt att jag har en massagetid lite senare. Det kommer att göra så ont, men förhoppningsvis går jag därifrån lite gladare. Fortsätt läsa Lite bättre
Jag lagade ugnspannkaka och ostomelett. Tände ljus. Åt tillsammans med familjen. En värdefull stund vid köksbordet. Jag målade lite tusch på ett par fantasifåglar. Drack en kopp rooibos och åt en sockerfri chokladbit. Tittade på Mästarnas mästare. Pratade med mamma i telefonen. Jag gav inte upp. Nu får jag min belöning. Det är äntligen läggdags. En stund med Ville och Allegiant. Sedan min ljudbok och förhoppningsvis drömlös sömn. I morgon – en bättre dag? Fortsätt läsa Jag gav inte upp
Familjen är samlad och jag känner mindre värnlös. Men fortfarande ensam. Så snart jag ser en ljusning, ramlar jobbproblem ner i skallen på mig och allt blir oro och mörker igen. Om jag vill ge upp? Så in i helvete. Ja. Fortsätt läsa Klamrar mig fast med naglarna
Nu har jag varit vaken i två timmar igen. Räcker det? Fortsätt läsa Finns det något alternativ till sömn?
Solpuss - bortom molnen 