Etikett: bipolär

Lämna en kommentar

Kvinnofälla? Kontrollbehov? Kombo?

bortommolnen

Jag har som bekant ångest över allt och inget. Just nu funderar jag över hur jag ska kunna fixa en bra jul utan att ångesten ska ta över mig helt. Ekonomin är inte i bästa skick efter lång sjukskrivning. Barnen är för stora för billiga leksaksklappar och vill helst ha datorer, spelkonsoller och pengar Men vi alla är paketgalna… Det har alltid varit jag som varit julklappsinköpare i familjen. (Kvinnofälla? Kontrollbehov? Kombo?) Vissa år släpar jag enorma kassar genom svettiga köpcentra. Andra år knappar jag in alla beställningar på nätet i hopp om att få leveranser i tid. Så. Om … Fortsätt läsa Kvinnofälla? Kontrollbehov? Kombo?

Lämna en kommentar

När solen gick ner, följde mitt humör med

bortommolnen

En udda kvällspromenad med Mannen blev det i dag. Vi pulsade längs vår lilla väg och satte grenar som snöpinnar medan plogen väntade vid våra bilar. Sedan flyttade vi dem och fick vägen plogad. Vi hade tänkt låta snön töa bort, men väderprognosen är lite luddig och vi ville inte riskera att bli insnöade större delen av veckan. Jag hade funderat på att köra till någon av mina arbetsplatser i morgon för ett besök, men mitt mående dalar så sakteliga. Ångesten knackar på och mörkret kryper under huden på mig. I ett försök att få stopp på deppet beordrar jag … Fortsätt läsa När solen gick ner, följde mitt humör med

Lämna en kommentar

Akut ledsen

bortommolnen

Plötsligt, mitt i lunch och ensammys, fick jag en bild av mig själv. Inte en justnuutifrån-bild, utan en bild av hur det måste se ut när jag får mina panikångestattacker. Och den bilden. Väcker så stark sorg. Att jag får svårt att andas. Den bilden. Bör inget barn behöva se. Den bilden. Ser mina barn. Fan. Jag. Hatar. Min. Jävla. Sjukdom. Fortsätt läsa Akut ledsen

2 kommentarer

Nedförsbacke

bortommolnen

Jag börjar med att skriva att det här måste vara en tillfällig dip. Något annat orkar jag inte med. Den här gången kom det smygande efter flera bra dagar. Det började med ett darr på underläppen. Helt utan synlig anledning. Längtan efter gråt, läkande tårar följdes av längtan efter ensamhet, en tillvaro under täcket. Den obestämbara oron. Ångestens kram om strupen. Jag är lättirriterad och tar hellre till ilska än känner sorgen som vill ta över mig. Jag isolerar mig vid köksbordet framför en bild med pennorna i handen och boken i örat. I kväll är jag enormt tacksam över … Fortsätt läsa Nedförsbacke

Lämna en kommentar

Det här med telefonen…

bortommolnen

Sedan jag kraschade och fick min diagnos bipolär sjukdom har jag haft svårt att ringa telefonsamtal. När jag mår riktigt dåligt klarar jag inte alltid av att svara heller. Det här gör att jag tappar kontakten med vänner. För även om de förstår varför jag inte ringer, så återstår faktum – jag ringer inte, och då blir det till slut svårare att ringa mig. Min mamma och min pappa har förstått att det måste vara de som håller kontakten, och även om det kanske inte känns så bra för dem, så ringer de alltid upp mig igen och igen. Tack … Fortsätt läsa Det här med telefonen…

Lämna en kommentar

Bra dagar – äntligen!

bortommolnen

Nu har jag haft flera bra dagar i rad. För att en dag ska kvala in som bra, så måste ångestnivåerna vara hyfsat låga och den där tysta sorgen vila stilla. Att jag har haft några bra dagar beror troligen på att jag fick gott om vila förra veckan. Ambitionen har varit att göra som mest en sak varje dag och det har fungerat. I dag satte kroppen stopp för all aktivitet och det har också varit bra. Lundellkonserten och tre biobesök har dessutom fyllt på glädjedepåerna. Nu hoppas jag kunna behålla den här balansen. Jag är så trött på … Fortsätt läsa Bra dagar – äntligen!

Lämna en kommentar

Jag börjar bli expert på olika ångestvarianter, den här kallar jag fuldimma

bortommolnen

När den kryper sig på mig. Som fuldimma. Kompakt, gråvit äckeldimma. Den sorten som kräver dimljus, tålamod och låg hastighet. Inte den vackra älvdansen över åkrarna. Fuldimma. Först känns den i armarna och benen. Som långsamma krypningar, obehagliga ilningar. Efter ett tag letar den sig ut i händerna, fingrarna, fingertopparna. Fötterna och tårna. Då kan jag hindra den från att ta strypgrepp om mig. Då har jag fortfarande chansen att andas, fokusera, meditera bort den. Om jag bara hinner känna att den kommer. Den här sortens ångest kommer ofta när jag slappnar av efter en dag som den här. En … Fortsätt läsa Jag börjar bli expert på olika ångestvarianter, den här kallar jag fuldimma