Smärta

I söndags var det gallan. I går var det själen. I dag är det äggstockar eller annat kvinnligt. Ett samtal från en kollega som behövde några svar ställde till det för mig. Nu spinner tankarna runt igen och det är väldigt svårt att koppla bort dem. Ligger i sängen igen. Tittar på Ashton Kutcher som Steve Jobs. Har ont. Tycker en smula synd om mig själv trots att jag har nära vänner som har det värre än jag. Trots att Sten tvingas jobba i regn. För min sorg är min och den kan bara jag bära. Fortsätt läsa Smärta

Kom natt

Jag är SÅ kluven till att medicinera med benso. De är grymt beroendeframkallande och många faller offer. Men när man som jag, i eftermiddags, inte fungerar. Inte kan vara mamma. Människa. När hela kroppen skriker ångest. Då är det onekligen skönt att få hjälp för stunden. Kvällen har avklarats i viss dimma och ludd. Jag är in i graven trött, men jag fungerar nästan. Nu ska jag göra mig i ordning för natten. Krypa ner mellan småkillarna och se Rio 2. Det låter som fin medicin. I morgon, en ny dag. Med klasskväll för Ville. Boule och picknick. Vi får … Fortsätt läsa Kom natt

I väntan på effekt

Som jag har kämpat! Jag tog mig till bussen två gånger och fick hem mina älsklingar, klädde mig i träningskläder och tänkte att varje trampat varv skulle vara en seger. Lyckades få till ett riktigt bra pass och efteråt satte jag mig i uterummet med en meditationsövning med syfte att ge mig själv kärlek och vänlighet. En dusch och mer harmoni än jag någonsin kunnat hoppas på infann sig. POFF En liten, liten motgång. Kalle vill inte äta lagad mat utan tänker minsann leva på mackor om han inte får andra onyttigheter. Och vips så satt jag på en köksstol … Fortsätt läsa I väntan på effekt

Efter helvetet kom grannarna

En kvart innan Ville skulle hämtas, släppte det värsta eländet taget om mig och jag kunde äta en liten kopp yoghurt och samla mig en smula. När jag skulle köra hade grannarna kommit på besök. De knallar fortfarande nöjda omkring och mumsar i sig godbitarna i trädgården. Ville försökte klappa mamman, men hon grymtade bara irriterat till svar. Ungefär som jag känner mig… När vi kom in ställde jag Ville på en köksstol och gav honom en lång, mjuk kram. Något ska man väl ha ungarna till? Fortsätt läsa Efter helvetet kom grannarna

Helvetet är på besök

När jag äntligen hittar ro i att vara tillfälligt oförmögen att jobba. När jag äntligen vågar slappna av en smula. Då brakar det lös. Helvetet. Det helvete där ångesten regerar. Det enda jag klarar av är att vråla och gråta en krampande desperat gråt. Hela kroppen är låst och enda sättet att komma ur krampen är att vråla. Men jag orkar inte höra mina egna helvetesvrål. Klarar inte av att höra min egen ångest. Så jag gråter i kramp. Och när vrålen kommer håller jag för öronen i panik. Jag drar mig själv i håret, river på armar och ben. … Fortsätt läsa Helvetet är på besök

Sparlåga

Började min nya tillvaro som avslappnat sjukskriven med att äta frukost i sängen och sedan sova djupt i ytterligare två timmar.  Nu är jag tämligen groggy, har satt på tevatten och konstaterat att det inte går att sitta i uterummet än, men att eftermiddagen kommer att bli varmare. Nu har jag ett par timmar i ensamhet innan Ville kommer hem. Ska fylla dem med…ingenting. Nästan. Te, korsord, radio, kanske Skyrim. Träning, disk och matlagning kan vänta tills barnen är hemma. I kväll är det fotbollsträning så jag måste ut ur min borg en sväng. Men det är ett senare bekymmer … Fortsätt läsa Sparlåga

Mor hoppas

Fina blommor till uterummet, en flaska bubbel av favoritsorten och mumsig middag. Arbetsbefriad. Träningsbefriad. Kärleksfylld.Mors dag kanske inte är ett så dumt påfund, trots allt. 🙂 Nu ska jag ta mina två minstingar (hmm…så små är de nu inte, men…) och titta på finalen av Mästarnas mästare. I morgon ska jag ägna mig åt att vara sjukskriven. Hela dagen lång. Hoppas på uterumsväder och träningslust. Hoppas att alla barn tar sig till skolan trots att de sista veckorna är kaotiska. Hoppas på låg ångestnivå och lugn i själen. Hoppas på en lika skön början på nästa vecka som den här … Fortsätt läsa Mor hoppas

Ångest i svett och år som rinner iväg

Jaha. I går såg jag ett annat mönster, i dag vaknade jag med ångest. För stunden är jag lugn och stillsam. I så god balans jag kan önska just nu. Ångesten rann av mig med svetten vid träningspasset. En fantastisk känsla. Med ny ork och ny glädje har jag pysslat om mig själv med hårinpackning, ögonfransfärgning (totalt osynligt = värdelöst), benrakning, fotfixande, svagt kaffe, radio och korsord. Ville ringde och frågade om han får sova hos kompis i natt. Ja, visst. Nu får jag snällt packa ihop det han behöver till matchen i morgon bitti. Nu får jag snällt sakna … Fortsätt läsa Ångest i svett och år som rinner iväg

Mönster

Jag har upptäckt ett mönster.På morgonen när jag vaknar (ofta två gånger eftersom jag lägger mig en sväng efter frukost) mår jag ganska bra. Livet ser ljust ut och det ljuset tar mig ut ur sovrummet.Så kommer eftermiddagen och med den kommer den krypande, helvetesångesten. Sakta men obönhörligt tar den över mig och med den ljusa försommarkvällen kommer mörkret. Mörkret, oviljan, osäkerheten, oron, förmågan att skapa problem av allt och inget, sorgen, sorgen, sorgen. I morgon bitti ska jag lämna blodprov på fastande mage, utan att ha tagit min morgonmedicin. Hur jag förstorar detta tänker jag inte belasta dig med, … Fortsätt läsa Mönster

Bipolär vecka – det går upp och ner

Efter tupplur efter frukosten, segt träningspass och en fantastisk ”lunch” har jag tittat på Barnmorskan från East End och nu lyssnar jag på P3 där de pratar om bipolär sjukdom. I dag är jag låg, låg, låg. Det enda jag måste göra är att hämta barn vid bussen i två omgångar, betala räkningar, laga mat och köra Ville till fotbollen. Sådant man i normala fall fixar på ett par timmar efter jobbet. I dag. För mig. Är detta övermäktigt och bara tanken på att jag måste ta tag i mig själv får mig att hyperventilera. Och när man hyperventilerar över … Fortsätt läsa Bipolär vecka – det går upp och ner