Väntar på en kram

Sitter i uterummet. Här är lagom svalt fortfarande även om solen nu tittar fram. Ville videochattar med kompis i vardagsrummet. Olle tittar på film någonstans på ovanvåningen, njuter av självständighet och egna val. Kalle kommer och visar mig sitt nya husdjur – en lurvig larv i en IKEA-burk med diverse blad på botten. Jag har inga måsten, men en hel hög med borde. Jag borde städa så att huset är i ordning när semestern tar slut. Jag borde kolla så att vi har rena lakan till vandrarhemsnatten. Jag borde kolla varför Kalles beställda paket inte kommer. Men jag orkar ingenting. … Fortsätt läsa Väntar på en kram

Ett moln över själen

Att jag mår psykiskt bättre när jag inte jobbar, råder det numer inga tvivel om. Just i dag dippar jag rejält pga yttre omständigheter i kombination med det nedrans självföraktet jag släpar omkring på. Men när rädslan för att sjunka djupare biter tag i mig, kan jag slappna av i vetskapen att jag i alla fall inte måste jobba. Att ta hand om familjen och mig själv är det enda jag behöver bry mig om just nu och en vecka framåt. Det hjälper en bit på vägen. Om jag ska ta mig utanför Paradiset i morgon, kommer det troligen att … Fortsätt läsa Ett moln över själen

Premiärtur

Här kunde jag skriva något fint om hur vacker min första tur på min första egenhändigt köpta alldeles nya cykel är. Men det är inte så vackert som det ser ut. Tårarna forsar i kapp med snoret och jag vill bara fortsätta cykla tills jag stupar. Jag har så svårt att hantera barnen, framförallt Kalle, just nu. Och med mormor och H på besök blir det inte precis lättare. Cyklade hemifrån efter ett utbrott. Vet knappt vad jag sade, bara att det var nödvändigt i stunden. Så nu vill jag inte hem igen. Men okej.  Cykeln är fantastisk och jag … Fortsätt läsa Premiärtur

Hata semester

Med diverse diagnoser i familjen blir semestern alltid en utmaning. Bristen på rutiner och sysselsättning (utöver skärmtid) tär på semesterlyckan. I dag mer än på länge.När mina barn bär sig illa åt faller det tillbaka på mig. Känslan av att vara en dålig, misslyckad förälder spär på ett bubblande självförakt och i dag har jag svårt att andas fritt.Skriker mig hes, skriver listor på allt jag gör för familjen (som svar på ”varför ska jag alltid göra allt?” från upprörd son), slamrar in  disk i maskinen och en karre’ i ugnen, dricker ett glas iste och samlar mig. Gråter en … Fortsätt läsa Hata semester

Tänk om…

Då var det dags igen. 140 Lithionit, 56 Seroquel samt dagliga allergimediciner, p-piller, Citalopram och diverse kosttillskott ska tryckas ut ur sina kartor och läggas i facken på mina tre dosetter. Var fjärde vecka blir jag tydligt påmind om hur mycket min kropp ska ta hand om varje dag. Ibland vill jag bara strunta i att ta medicinerna, men livet efter diagnos och medicinering har visat mig att det är ett bättre val att ta dem än att låta bli.Men tänk om…Tänk om man kunde slippa medicinera mot hypomani.Tänk om hypomani kunde vara bara positiv.Tänk om jag kunde få flyga … Fortsätt läsa Tänk om…

Lite ledsen

I går mötte jag den första fördomen efter mitt besked om sjukersättning. Orden ”helt befängt” samsades med ”fel arbetsuppgifter”. I all välmening peppade den här kvinnan mig att hitta något att brinna för.Jag misstänker att det här bara var den första i en rad fördomar jag kommer att möta. Jag ser ju inte sjuk ut. Jag verkar inte heller deprimrad utan skrattar glatt till höger och vänster. Och när jag är som sjukast, när hypomanin tar över,  är jag ju ett socialt geni.Klart svårt för någon som bara träffar mig någon timme då och då att förstå varför jag ska … Fortsätt läsa Lite ledsen

För överskådlig framtid

Varje gång jag kommer att tänka på att jag blivit beviljad sjukersättning, flyger en liten oro från min kropp och förintas i kontakt med lättnaden som landar i mig.Min fantastiska läkare sade för något år sedan till mig att hon sett en stor lättnad och ett lugn lägga sig över tillvaron hos de med bipolär sjukdom som hon tidigare hjälpt att få sjukersättning. Sedan den dagen har jag längtat efter den där lättnaden, det där lugnet. Och i dag anar jag lättnaden. Lugnet längtar jag fortfarande efter, men jag kan ana det bakom ett antal krökar i livsvägen.Men det finns … Fortsätt läsa För överskådlig framtid

Ångest mitt i lyckan -igen

Sol blandas med molnslöjor. En snäll vind passerar. Uterummet är perfekt tempererat och de nya blommorna gör mig glad. Pojkarna är nyklippta och vi har varit iväg med kläderna till flyktingbarnen, köpt gofika och mumsat i oss. Jag är en lycklig kvinna mitt i ett fint liv. Men ändå är den här.Som en rysning längs ryggraden, en ström genom armarna ner i fingertopparna,  ett obehag, ett lätt illamående, en krampande känsla i benen.Ja. Ångest kan vara i högsta grad en fysisk känsla.Och jag vill så gärna slippa känna den.Blundar i fosterställning en stund i hopp om att vakna fri igen. Fortsätt läsa Ångest mitt i lyckan -igen

Blå blick och fräknar

Plötsligt tappar han all färg från sitt fräkniga ansikte, tittar upp på mig med ledsen blick, säger med liten röst ”Mamma, jag glömde min keps hemma.”Älskade liten. Det fanns inte tid att hämta den viktiga kepsen, så mamman försökte med ett ”Nu kommer du i alla fall inte att bli av med den.”En smula färg återvände, men det ledsna i hans blå, blå blick fanns kvar när vi sade hej då och jag lämnade honom.I mig – en klump i halsen.En klump som löstes upp i tårar så snart jag blev ensam.Tårar som satte undanstoppad ångest i svall och blev … Fortsätt läsa Blå blick och fräknar

En smula förvirrad

Än en gång sitter jag här och är tacksam för att jag har mina mediciner. Ibland känns det läskigt att peta i sig både det ena och andra. Biverkningarna är ganska många, och kollen av mina njurar är noggrann. Men utan mitt litium skulle jag nog inte fungera som mamma. Kanske skulle jag kunna jobba i perioder, kanske kunde jag vara en fru att stå ut med. Men för att jag ska fungera som mamma är nog medsen nödvändiga. Idag svänger mitt humör på ett sätt som är jobbigt. Jobbigt för mig. Jobbigt för min familj. Jobbigt, men inte outhärdligt. … Fortsätt läsa En smula förvirrad