Mötet gick bättre än förväntat. Men det säger ju nästan ingenting, eftersom våra förväntningar var lååååga. Mest intressant och tämligen förbryllande var att psykologen verkar ha ändrat inställning till Sten. I vanlig ordning hände just ingenting – så är det alltid på habiliteringen, det ska gå så förbenat sakta. Vi fick 90 minuter att prata av oss och vi var tydliga med att vi vill ha hjälp med Kalles mående. Resultat – tid ska bokas hos deras sjuksköterska och så småningom läkaren. Men innan Kalle får träffa dem, måste han ha ett samtal med psykologen igen. Vi ville be henne … Fortsätt läsa Jaha, vad säger man?

Bortsett från alla möten med skolan och skola och habilitering tillsammans där vi diskuterat motivation till skolgång har jag drivit ett annat spår. Sedan jag började misstänka att Kalle är deprimerad och bestämde mig för att hjälpa honom med detta har det gått till ungefär så här:(Vi börjar i februari.) Jag ringer i desperation habiliteringen när K ännu en måndag stannar hemma från skolan och gömmer sig under täcket. Säger att jag misstänker att han är deprimerad. Hab lyssnar och skickar mig vidare till bup. Jag ringer bup. Pratar över en timme om allt rån förlossning till nuläge innan människan … Fortsätt läsa Jag blir så arg när jag skriver att det snudd på ryker ur öronen