Etikett: kärlek

Lämna en kommentar

Familjen där småsaker blir stora berg

bortommolnen

En bipolär, skör typ med humörsvängningar som strider mot ångest och annan skit.En autistisk tonåring som strider mot rutinförändringar, hygienmåsten och annan skit.En sönderarbetad man som strider mot tidsbrist och lätt tappar bort sig.En tonåring med känslorna utanpå som strider för att alla ska ha det bra.En envis elvaåring som strider med långsinthet som vapen men strör kramar frikostigt omkring sig.Familjen där småsaker blir stora berg.Som väl är byggs bergen på en stabil grund av kärlek och en vilja att vara tillsammans.Familjen där småsaker blir stora berg.Min.Familj. Fortsätt läsa Familjen där småsaker blir stora berg

Lämna en kommentar

Solpuss

bortommolnen

Skyrim kraschar och jag tar en sväng på fb. Där hittar jag min Älskade i debatt om flyktingmottagande, svenskhet och tiggeri. Heja Sten! Men jag hittar också inlägg efter inlägg om hur Agneta Sjödin lär sig gå efter operation. Jävligt ospännande! En hel del inlägg handlar om bortsprungna eller oönskade katter eller föl som behöver ammor. Några inlägg är av den art jag gillar – uppdateringar om mina vänners vardag. En godisskål, en rolig kommentar från ett barn, nyinköpta skor och födelsedagsgratulationer. Livet i ett nötskal? Jag vet inte. Men jag är tämligen fb-beroende. Så tar jag en sväng i … Fortsätt läsa Solpuss

Lämna en kommentar

Vilgot Louis Bosse Lo 040418

bortommolnen

Mormor och Håkan var här. De skulle stanna så länge de kunde och förhoppningsvis skulle du komma under tiden så att de kunde passa Kalle och Olle. Dina storebröder sov i varsin säng i mitt och pappas sovrum och snart skulle även du sova där. Tidigt på morgonen, vid fyratiden, vaknade jag av att du var redo att komma ut. Jag väckte mormor som smög in i vårt sovrum och lade sig i min säng så att Kalle och Olle inte skulle känna sig ensamma och bli ledsna när de vaknade. Pappa och jag hade en brun folkvagnsbuss med gula … Fortsätt läsa Vilgot Louis Bosse Lo 040418

Lämna en kommentar

Här sitter jag och tänker

bortommolnen

Några varma rader från en mycket kär vän fick mig att fundera. Över det jag har. Det jag har haft. Det jag förlorat. Det jag kastat bort. Det jag funnit. Det jag lyckats behålla. Jag har varit ung, gift och stabilt älskad. Men när min sjukdom tog över, så var det inte längre vi två. Det finns en sorg i det som ligger som ett eko i moll i mitt inre. Nu är jag mindre ung, gift och stabilt älskad. Det är tufft ibland, inte minst när min sjukdom kliver in och tar plats. Men den innerstan kärnan delar vi. … Fortsätt läsa Här sitter jag och tänker

Lämna en kommentar

Vardagsmagi

bortommolnen

På väg hem från en intressant jobbdag. Intervjuad i min roll som deltagare i lokal samverkan på gymnasiet följt av ett givande samtal med arbetsplatsombudet. Den varma känslan i kroppen. Det nöjda leendet på läpparna. Jag kör till blomsteraffären och köper en fin liten bukett, vidare till mataffären och den smygande ångesten vaknar igen. Ångesten från morgonen. Den som viskar att jag inte alls bör vara ordförande utan bara gömma mig under en filt. Min mamma ringer och vi pratar bort en stund där på parkeringen. Att prata lossar en smula på ångesten och när jag kör mot skolan för … Fortsätt läsa Vardagsmagi

Lämna en kommentar

Barn

bortommolnen

Jag har upplevt svindlande passion, fantastiska förälskelser i gross och parti, djupaste vänskap och varmaste kärlek. Jag lever i kärlek och det är ett av de största privilegierna en människa kan ha. Det allra största är barnen. De här barnen som fyller världen med sol, visdom och klingande skratt. Att just jag skulle få barn. Att just jag skulle få hålla nytt liv i min famn. Inte en eller två, utan tre gånger. Att just jag skulle få vara en del av detta mirakel. Måtte jag aldrig sluta känna tacksamhet över detta, det största. Jag har precis varit och hämtat … Fortsätt läsa Barn

Lämna en kommentar

Hösten -99

bortommolnen

Jag har sett mörkare novembermånader. Jag har sett ljusare. Det år Kalle föddes, var hösten mild och mjuk. Det allra finaste hade getts mig efter ett flertal missfall med åtföljande sorg. Den allra största lyckan vilade i min famn den hösten. Vi bodde i tresitssoffan av furu, Kalle och jag. Kalle med stor hunger, jag med silikontutte på bröstet och handduk över axeln, insvept i bebisdoft och bröstmjölkkräks. I tvåsitssoffan låg lilla Johanna med den svarta kalufsen och bredvid henne satt min nya, allra mest värdefulla vän i världen, Susan. När Kalle nöjde sig med ständigt ammande, krävde Johanna högljutt … Fortsätt läsa Hösten -99