Absurt

Jag sitter uppkrupen i soffan och gråter. Det både syns och hörs. Men min mamma säger INTE ETT ORD för att trösta mig. Inte konstigt att jag blev lite skev… Jag gråter för att jag tydligen är helt jävla värdelös på mitt jobb. Än en gång blir jag spottad på i löneöversynen. Den här gången orkar jag inte hålla masken en enda sekund och tårarna slutar inte rinna. Fortsätt läsa Absurt

"Det här var väl inte så betungande?"

Om du bara visste, kära ordförandekollega. Efter blott två timmars konferens är jag helt, totalt väck. Slut. Halvdöd. Det surrar i huvudet och allt jag vill är att gråta i fred. I stället för att följa med och äta god lunch köpte jag en kaffe och satte mig på tåget hemåt. Känner mig misslyckad och onödig. Hoppas en lur på soffan kan få mig att uppskatta det faktum att jag i alla fall orkade två timmar. Hoppas också på ny styrka så att jag kan polisanmäla gårdagens händelse. Det är inte bara lätt att vara människa. Fortsätt läsa "Det här var väl inte så betungande?"

Här sitter jag och kämpar för att hålla mig vaken

Oj, vilken morgon! En av sönerna berättade om en mycket otrevlig händelse i skolan. Detta ledde till ett flertal telefonsamtal. I det sista fick jag uppmaningen att göra en polisanmälan. Fullt nog för att mitt psyke ska vilja stänga ner. Nu ska jag på konferens och innan dagen är slut får jag snällt kontakta polisen. Tjo! Fortsätt läsa Här sitter jag och kämpar för att hålla mig vaken

Jag gav inte upp

Jag lagade ugnspannkaka och ostomelett. Tände ljus. Åt tillsammans med familjen. En värdefull stund vid köksbordet. Jag målade lite tusch på ett par fantasifåglar. Drack en kopp rooibos och åt en sockerfri chokladbit. Tittade på Mästarnas mästare. Pratade med mamma i telefonen. Jag gav inte upp. Nu får jag min belöning. Det är äntligen läggdags. En stund med Ville och Allegiant. Sedan min ljudbok och förhoppningsvis drömlös sömn. I morgon – en bättre dag? Fortsätt läsa Jag gav inte upp