Liten ledsen mammakrigare

Jag vill tröstäta och dricka vin. Jag vill gömma mig i sängen och titta fram till våren. Jag vill gråta salta tårar i hans varma famn. Men jag lyssnar på musik lite för högt. Jag dricker te under lager av filtar framför gasolvärmaren med ljusen som mina vänner. I min kropp går vågor av vad som bara kan liknas vid sorg. Våra ben har slagits undan. Man har dragit mattan från under våra fötter. Det kan tyckas dramatiskt och överdrivet. Kanske är jag dramatisk. Och överdriven. Jag är liten och trött. Jag är mamma och krigare. I morgon reser jag … Fortsätt läsa Liten ledsen mammakrigare

Lyllo mig

Från tidig lördagsmorgon till tidig söndagskväll. Timme efter timme. Bara jag och våra tonårskillar. Hela tiden. Tillsammans. Mannen var saknad men utan hans fantastiska arbetsmoral hade vi inte haft möjlighet att ta den här lilla trippen.Nu sitter alla tre killarna bakom varsin stängd dörr. De behöver tid för sig själva. Tid online med sina vänner. Sportlovet är slut och i morgon väntar vardagen.Men i våra minnen. Från tidig lördagsmorgon till tidig söndagskväll. Tillsammans. Hotellrumshäng, tupplurer, godaste frukosten, fika på stan, bio, shopping, TV-program, go-mackor på rummet och en hel massa kärlek. Fina. Grejjer. Fortsätt läsa Lyllo mig

Magnussons

På Ahlgrens och Svenssons. Vid elva var Jotun parkerad i garage Anna och våra väskor instuvade i hotellets bagagerum. Fem timmar senare har vi ont i fötterna men är fyra glada lantisar på varsin plats i det stora rummet. Jag har fyndat ljusstakar på Emmaus, köpt choklad på Ahlgrens, rökelse på Sök och Finn och en kopp på Designtorget. På Gateau köpte vi bröd till kvällsmaten och Sci-fi-bokhandeln slet vi oss ifrån utan att handla. Nu ska en nyduschad Lina njuta av att ha tonåringarna i samma rum medan jag snarkar middag. 🙂 Fortsätt läsa Magnussons

En får passa sig så bloggen inte blir ett gnällparadis

Så jag konstaterar att även förkylt eländiga dagar kan ha guldkant. Dagens möte med vuxenhabiliteringen var kort men positivt intensivt. Vi fick mycket och relevant information om tillvaron efter skolavslutningen. Allt kunde vi inte ta till oss men vi blev servade med anteckningar för vidare koll. Vuxenlivet som ter sig nog så jobbigt för vem som helst kan säkert kännas ännu dimmigare när man har en npf-diagnos och inte riktigt får till det med skola och omvärldens förväntningar. Nu vet vi lite mer om vad samhället erbjuder för stöd och går bättre rustade inför nästa kapitel. Gott så. Fortsätt läsa En får passa sig så bloggen inte blir ett gnällparadis