Jag börjar med att skriva att det här måste vara en tillfällig dip. Något annat orkar jag inte med. Den här gången kom det smygande efter flera bra dagar. Det började med ett darr på underläppen. Helt utan synlig anledning. Längtan efter gråt, läkande tårar följdes av längtan efter ensamhet, en tillvaro under täcket. Den obestämbara oron. Ångestens kram om strupen. Jag är lättirriterad och tar hellre till ilska än känner sorgen som vill ta över mig. Jag isolerar mig vid köksbordet framför en bild med pennorna i handen och boken i örat. I kväll är jag enormt tacksam över … Fortsätt läsa Nedförsbacke

Sedan jag kraschade och fick min diagnos bipolär sjukdom har jag haft svårt att ringa telefonsamtal. När jag mår riktigt dåligt klarar jag inte alltid av att svara heller. Det här gör att jag tappar kontakten med vänner. För även om de förstår varför jag inte ringer, så återstår faktum – jag ringer inte, och då blir det till slut svårare att ringa mig. Min mamma och min pappa har förstått att det måste vara de som håller kontakten, och även om det kanske inte känns så bra för dem, så ringer de alltid upp mig igen och igen. Tack … Fortsätt läsa Det här med telefonen…