Vecka 6

Måndag: 

Tonåring med huvudvärk efter en helg framför diverse skärmar vill inte till skolan.
Tonåring med huvudvärk gör sig själv sämre med hjälp av skrik och tårar.
Men ger upp kampen. Tar värktabletter och samlar sig.
Bilen infryst i dimma och kall is.
Jag.
Infryst i dimma och kall is.
En kvart sen till jobbet.

Deras leenden och glada tillrop. Deras kramar och ”Heeeej, Liiiina!”.
Berör mig inte i dag.
Stapplar mig genom arbetsdagen med en stark känsla av att vara en möbel med ett tomt inre.

I bilen hem.
Är jag helt frånvarande.
Får slå mig själv för att hålla fokus på vägen.

Järnviljan som krävs för att komma ur bilen.
Styrkan som måste till för att ta av ytterkläderna.
Genom tunnelseende och öronbrus ser jag Sten sitta vid köksbordet.
Måste. Ta. Mig. Till. Köket.

Det är kallt och hårt, köksgolvet.
Men där har jag landat.
Och där måste jag stanna kvar.
Inlåst i mitt eget huvud.
Utan kontakt med min kropp.
Med känslan av att Sten sitter kvar vid bordet.
Så nära, men tusentals mil bort.
Jag är alldeles, alldeles ensam nu.
Det är man. Ensam i sin kropp.

När natten som ska ta mig till glömska och frihet kommer låter jag sömnen svepa med mig för en kort stund. Men natten fylls av vakna timmar varvat med hemska mardrömmar.
Natten visar mig att det är dags att dra i nödbromsen.
Dags att ta hand om Lina.

Tisdag:

Jag får ingen tid för att träffa min psykiater.
”Kontakta vårdcentralen om du är sjuk mer än en vecka.”
Ber en bön.
Måtte det räcka med en vecka för att läka en smula.
Kan inte gå på föräldramöte.

Onsdag:

Hur det låter.
När mitt mörker, min smärta, min ångest, mitt hopp och min längtan formas till ett ljud.
Ett ljud som inte låter sig tystas.
En kramp som måste förlösas.
Vill du inte veta.
Hur det känns.
När allt växer ur alla rimliga proportioner.
När allt det jag byggt upp efter det senaste besöket i svart kaos.
Raseras av en ändrad plan, ett oväntat men efterlängtat samtal, en kastrull som kokar över.
Vill du inte veta.

 

En kort stund innan vi möts vrider jag ansiktet i en smärtsam grimas.
Vi kan kalla det ett leende.
För när vi är nära ler du mot mig. 
Torsdag:
Jag gråter inte hela dagen.
När bilen låter konstigt får jag panik.
Tar mig till Svalöv.
I panik.
Handlar mat i tom butik. 
Tar en mössa på huvudet för att slippa duscha.
Fredag:
Den där grimasen är inte lika smärtsam i dag.
Jag tror att jag nyss presterade ett leende.
Svagt och osäkert, men ett leende.
Och jag har duschat.

4 reaktioner på ”Vecka 6”

  1. Vackra Solpuss! Imorse när jag vaknade föll en strimma av dig över gräset och väckte färger och skuggor till liv. Efterlängtat! Vet inte om våren får dig att må bättre men jag hoppas… Jag är en lycklig människa, förskonad, men jag vet hur grimasen känns. Vet hur skriket kan växa som en kräkning som vill ut ur kroppen, vet hur det känns att försöka stoppa ljudet, svälja krampen, övermannas av den, släppa ut den och känna att den inte kan förlösas utan bara växer… Kärlek till dig Lina! Trots att vi inte är mer än ytligt bekanta så finns en kärlek till dig i mig Lina…

    Gilla

    Svara

  2. Tack, allra finaste Bella. Dina ord är vackra och smärtsamma, din kärlek känns ända in. Jag mår ofta sämre när det ljusnar. En av livets alla paradoxer. Men de gånger solen får mig att spritta och jag vågar hänge mig åt vårpirret utan rädsla att det slår över i hypomani, de stunderna kan jag leva på länge. Kärlek och solpussar till dig.

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar