Måndag: 

Tonåring med huvudvärk efter en helg framför diverse skärmar vill inte till skolan.
Tonåring med huvudvärk gör sig själv sämre med hjälp av skrik och tårar.
Men ger upp kampen. Tar värktabletter och samlar sig.
Bilen infryst i dimma och kall is.
Jag.
Infryst i dimma och kall is.
En kvart sen till jobbet.

Deras leenden och glada tillrop. Deras kramar och ”Heeeej, Liiiina!”.
Berör mig inte i dag.
Stapplar mig genom arbetsdagen med en stark känsla av att vara en möbel med ett tomt inre.

I bilen hem.
Är jag helt frånvarande.
Får slå mig själv för att hålla fokus på vägen.

Järnviljan som krävs för att komma ur bilen.
Styrkan som måste till för att ta av ytterkläderna.
Genom tunnelseende och öronbrus ser jag Sten sitta vid köksbordet.
Måste. Ta. Mig. Till. Köket.

Det är kallt och hårt, köksgolvet.
Men där har jag landat.
Och där måste jag stanna kvar.
Inlåst i mitt eget huvud.
Utan kontakt med min kropp.
Med känslan av att Sten sitter kvar vid bordet.
Så nära, men tusentals mil bort.
Jag är alldeles, alldeles ensam nu.
Det är man. Ensam i sin kropp.

När natten som ska ta mig till glömska och frihet kommer låter jag sömnen svepa med mig för en kort stund. Men natten fylls av vakna timmar varvat med hemska mardrömmar.
Natten visar mig att det är dags att dra i nödbromsen.
Dags att ta hand om Lina.

Tisdag:

Jag får ingen tid för att träffa min psykiater.
”Kontakta vårdcentralen om du är sjuk mer än en vecka.”
Ber en bön.
Måtte det räcka med en vecka för att läka en smula.
Kan inte gå på föräldramöte.

Onsdag: