Sådana här dagar, när vi kör till byn fram och tillbaka tre gånger (ofta fyra eller fler), händer det att jag tänker att det skulle vara skönt att bo i byn. Killarna kunde gå eller cykla till skola och träning, de skulle ha sina kompisar runt kvarteret och om man glömde köpa mjölk skulle det inte behöva betyda sammanbrott. Vi skulle ha ett par tusen mer i månaden att lägga på huslån och kanske skulle vi rentav klara oss med en bil. Vi skulle slippa bli insnöade och bortblåsta och min åskrädsla skulle minska.

Där någonstans slutar fördelarna med bylivet.

För i mitt Paradis har vi:

Miljoner och åter miljoner stjärnor på det djupaste av himlavalv.
Fria vidder och horisont mil och åter mil härifrån.
Flyktiga moln på den  mäktiga himlen och dimma som skingras framför morgonsolen.
Friheten i att springa naken i sommarregnet utan andra vittnen än flyende katter.
Ett hus som vuxit fram ur fyrtiotalet till i dag och ger oss det vi vill ha och behöver.
Här finns ingen annan än vi. Vår familj. Vår enhet. Vi får vara i fred och ingen kan döma oss.

Du är välkommen hit närhelst du vill, och eftersom vägen hit är lite svår och lång, så blir det inte oftare än att du på riktigt ska känna dig välkommen när du väl kommer fram.

Vi ses i mitt Paradis. Jag stannar här.