Som jag längtade efter de knubbiga små armarna runt min hals.
Susans en månad yngre tös kramade mjukt sin mamma.
Malins dotter, ännu yngre, kramades även hon.
Men inte vår Kalle.
Hans ljuvligt kompakta kropp i min famn, den allt övervinnande kärleken.
Men inga kramar.
Ögonkontakt, men på hans villkor.
Mjuk närhet och gos, men på hans villkor.

Så idag.
Kände jag plötsligt de där underbara armarna kring min midja.
Hans huvud mot min skuldra.
Hans ”Jag vet att du är sur mamma, men jag älskar dig.”

Och jag mindes.
Hur jag en gång längtat så förtvivlat efter just hans omfamning.
Älskade unge.